Magnus Linton

Magplaskets värde

2013-05-16T22:29:00.000+01:00

Expressens kulturchef Karin Olsson skriver idag intressant om hur hon blev tillfrågad att medverka i det Uppdrag Granskning som sändes igår men såklart tackade nej eftersom det var så lätt att räkna ut vilken agendadriven konspirationskontext hon skulle placeras in i. UG hade skrapat ihop tre exempel på lite slarvig journalistik - jag kan lova att den som granskar ett antal större reporterjobb, inte minst UG:s egna, skulle hitta betydligt större tveksamheter än de relativa bagateller som presenterades i gårdagens program - men som Olsson snabbt begrep var ärendet inte att avslöja journalistiskt slarv utan bara använda exemplen som talande illustrationer i Den Stora Berättelsen om den svenska journalistkårens politiskt korrekta vägran att diskutera Den Stora Sanningen om invandringen. Janne Josefssons egen hjärna verkar vara så fast i idén om den välfärdsförstörande invandringen att han säkert gör hundra sådana program till, men jag är rätt säker på att personer som Nils Hansson och andra chefer egentligen såg vilket komiskt magplask gårdagens program var. Jag tycker det var rätt oansvarigt av redaktionen att låta en uppenbarligen grön reporter göra bort sig på detta sätt, men det goda med programmet var att det i sin genanta svaghet var rätt klargörande: om UG har blåst iväg några hundra tusen kronor för att bevisa den tes Janne Josefsson så länge brunnit för och de inte kommer upp med mer än såhär så är det ett slags kvitto på att det nog står rätt bra till. Har svårt att tro att jag kommer vara ensam om att inte kunna hålla mig för garv nästa gång Josefsson påar ett reportage om hur "känsligt" det är att prata om integrationspolitiken. Min gissning efter gårdagen är att ingen chef kommer låta de orden komma ur Josefssons mun igen på väldigt väldigt länge. Toppen. UG har vid flera tillfällen snyggt dragit ner byxorna på reaktionära imamer, inte minst de som hycklar om jämställdhet inför kameran men i enrum uppmanar muslimska kvinnor att inte ringa polisen när de blivit misshandlade av sina män. Det är seriös journalistik det, och jag kan inte påminna mig att en enda journalist i Sverige gjorde annat än tackade för reportaget och upprördes av dess innehåll. Lägg pengarna på sånt istället så behöver ingen staga upp icke-avslöjanden med löjliga känslighetstermer inlånade från SD:s retorikhandbok formulär 1A. Har man på fötterna är det, som bekant, bara att köra.

Herrejävlar vilket skräp

2013-05-16T00:38:00.000+01:00

Såg just Uppdrag Granskning "Den goda viljan" och måste säga att det var nog det sämsta reportage jag sett i public service. Någonsin. Läste i morse denna artikel av Nils Hansson och trodde att UG faktiskt grävt fram något rejält men så visade allt sig bara vara ännu en ursäkt för att Janne Josefsson för femtioelfte gången skulle få se titttarna djupt i ögonen och slå fast att integrationsdebatten i Sverige är väldigt KÄNSLIG, så JÄTTEKÄNSLIG att bara UG vågar röra den. Grattis SD, denna gången blev det bingo utan att det ens fanns ett case! Tyckte Martin Aagård tog i lite när han i Aftonbladet igår sa att UG havererat och blivit debattprogram i stället för grävprogram och jag hade inte riktigt räknat med att dagen efter få se en så klockren bekräftelse på hans tes. När reportern hängde omkring alla de där minutrarna i Norrland - hur många var de, en kvart? - kring musikern och enkätciteringen var det ju fullständigt omöjligt att inte bara brista ut i asgarv. Om det inte varit så tragiskt alltihop. För reportern, för UG, för SVT. Så bottenlöst sorgligt.

Ännu ett ljus

2013-05-14T17:55:00.000+01:00

Ligger fortfarande utslagen med svårartad jetlag och vet inte hur mycket uppmärksamhet helgens dom mot Guatemalas exdiktator Efrain Rios Montt fått i svensk media, men här en vettig analys från International Crisis Group. Den här mer radikala juridiska aktivismen som haft så enorma framgångar i Latinamerika de senaste decenniet - abort, hbt och mr i stort (minoritetsskydd och lagföring av diktaturepokens massmördare) - var just en av de progressiva kontinentala trender som fick mig att skriva Americanos för snart tio år sedan. I fallet Guatemala finns dessutom den helt lysande boken The Art of Political Murder av Francisco Goldman, en gastkramande bakgrundsskildring till delar av den kamp som nu resulterat i ännu ett hoppfullt ljus i Latinamerika. Här min recension i DN.

Buying Cocaína

2013-05-13T04:31:00.000+01:00

I just got back to Sweden after an intense but great week in Australia and realized I should provide some info here on how to buy the book for those of you who are in other parts of the world. I'm not sure if all the Australian bookstores with online service deliver overseas, but I'm sure Scribe does. For an extra charge of ten Australian dollars you can get it sent anywhere if you buy it here. It's also available as an ebook at Amazon. And, as stated earlier, in September the book will be released in Britain and thus be on Amazon UK and other online services delivering to most countries in the world.

Talking

2013-05-10T08:36:00.000+01:00

For those of you who want to know more about my book on cocaine production please listen to Richard Fidlers show or Paul Barcley's Big Ideas, both on ABC. Very superficial compared to reading the book of course but they give an idea of some of the topics dealt with, and both Richard and Paul were great at summarizing when I lost myself rambling. I was also discussing the book this morning on ABC TV News Breakfast and tomorrow there is a block on it on Saturday Night Safran and in Geraldine Doogue's Saturday Extra, as well as Geroge & Paul Weekends on 2UE. Melbourne was a lovely place and Brunswick street the best bar district I have seen since I was in Madrid. My last night in Sydney today. Then back to old Europe and it's crisis. Will miss Australia.

Thanks

2013-05-08T16:40:00.000+01:00

Sorry for being aussieinternal this week but these are my only days in Australia and since I’m not on FB I hope swedes apologize. Cocaína is literally in every bookstore in Sydney and Elina’s beautiful cover is shining in windows all the way from Newtown to Kings Cross. Sweet. Scribe is a fabulous publishing house. I just read through the book and would like to once again extend my thanks to John Eason and Julia Carlomagno, my translator and editor, who both did such an incredible job. It reads fantastically well, and the remaining errors are just three. For picky readers knowing Colombia: a) on page 23 it says that the border between Colombia and Venezuela is 354 kilometre which, of course, should be 3540. b) on page 110 American and Swedish miles have again been confused stating that hacienda Napoles is about ”ten miles” from Medellín which should be 100 kilometres. c) a bit more serious is that the AUC on page 167 is called a ”communist commando” when it should be ”anti-communist commando” but I’m sure every sober reader can figure that out from the context.

Last night

2013-05-07T11:02:00.000+01:00

Very nice to realize this blog is read by people in Australia too. Thanks so much everyone that came to the event at Avid Reader in Brisbane last night. Great bookstore, great wine, great audience. And special thanks to Paul Barclay for keeping everything together in such a beautiful way. I'm sorry that all questions weren't answered, but I think remaining queries will get sorted out for those of you who read the book. I was talking about it on 4BC radio News talk yesterday and on ABCs Conversations with Richard Fidler today. The latter is an hour long radiointerview and some answers I gave were not as clear as they should have been, but the jetlag is still killing me and my brain is not working 100 procent yet. Will go to Sydney now, then Melbourne on Thursday.

On those who make it

2013-05-05T14:10:00.000+01:00

The English edition of my book Cocaína - a book on those who make it is being released next week in Australia (in Britain in september). I doubt any readers of this blog happen to be in Brisbane Monday night but if you have friends there that might be interested in the global cocaine complex in particular or non fiction writing in general please send them to this event at Avid Reader. I will discuss the book with Paul Barclay.

Absolutisterna

2013-04-23T15:04:00.000+01:00

Gissar att de flesta redan läst Åsa Linderborgs lysande svar till alla dessa bisarra krav från allt från Janne Josefsson till Lena Andersson om att "ta debatten". Håller med om varenda ord utom det märkliga förslaget att låta Khemiris text "triumfera i eget majestät" eftersom DN då, enligt Linderborg, skulle kunna ha visat att "det här är vår linje". I radions OBS pågår en intressant metadebatt om svensk idédebatt och jag försökte i ett inlägg sätta fingret på problemet med att kulturredaktörer idag alltför sällan gör det jobb Linderborg korrekt spaltar upp som det man borde gjort med Selimovic, men att därifrån gå till att helt renodla en politisk linje är ju att på sikt dränera en kultursida. Även Khemiris extremt viktiga text går förstås att resonera kritiskt kring, som Alejandro Leiva Wenger tex gjorde i Expressen.

I två essäer till relativismens försvar - en i Arena o en i DN - försökte jag förra året reda ut några av alla dessa missförstånd som gör att Josefsson och Andersson och alla andra absolutister bisarrt nog framstår som rimliga när de kräver att man "alltid" ska ta debatten eller att det är "sjukt" att Tintin-böcker flyttas från en hylla till en annan i ett bibliotek. Som Linderborg snyggt visar bygger sådana resonemang på en irrationell idé om att det aldrig görs några urval gällande vilka debatter som tas eller ej och att alla bibliotek alltid tillhandahåller alla världens böcker - vilket givetvis är fel. Urval sker alltid och relativa förhållningssätt till vad som är viktigt, bra, gott, intressant eller rätt är ofrånkomligt för varje tänkande människa. Hatet mot relativismen, som jag försökte poängtera i båda texterna, är i dag en konstituerande del i den europeiska främligsfientligheten, ett slags reaktionärt nyandlig frustration över modernitetens glidande tillstånd som dessvärre är mycket väl representerad långt utanför Sverigedemokraterna och fascismen. Faktiskt nästan överallt i kulturlandskapet.

Žižek i Babel

2013-04-19T16:45:00.000+01:00

Slavoj Å½iÅ¾ek har alltid varit lite för mycket av effektsökande estradör för att jag ska orka titta på honom mer än ett par minuter i taget och när jag senast såg honom i Stockholm var han direkt platt i sina resonemang bara för att det var så otroligt viktigt för honom att satsa all kraft han hade på att vara rolig, men i så här korta portioner blir han ju rätt underbar. Och vad gäller den så kallade Naturen tror jag han har helt rätt.

Thomas Anderberg

2013-04-18T14:34:00.000+01:00

Min vän och kollega Thomas Anderberg dog igår i sitt hem ett stenkast från där jag nu sitter. Efter den brutala text han nyligen skrev i DN om sin hjäntumör och den annalkande döden är vi många som varit oroliga och nu sörjer, men också är lättade över att lidandet inte blev mer utdraget.

Thomas var en få personer som i en mycket konkret mening påverkat hur mina föreställningar om politik och rätt och fel kommit att utveckla sig. Förutom att ge inspiration via sina etiskt orientarade böcker förbättrade han mitt manus när jag debuterade med Veganerna, och han har sedan dess varit ovärderlig som omdömeskontroll och bollplank då jag vid upprepade tillfällen behövt hjälp av en mer stringent hjärna än min egen att sortera argument i striderna mot nya och gamla reaktionärer. Tack.

För många var Thomas Anderberg kanske i första hand musikkritiker, men för mig spelade han störst roll som filosof och vänsterintellektuell - men också som vän att föra politiskt upprörda samtal med på Hornstulls kalla gathörn. Jag kommer sakna honom mycket.

Konfliktens återkomst

2013-04-18T14:20:00.000+01:00

Häromdagen stod - som twittrare vet - följande att läsa i en morgontidning:

"Nä, nu spyr jag på hudfärg. Min egen och andras. Jag spyr på ras, kön, klass och etnicitet. Jag spyr på genus, anus, karius och baktus. Och jag spyr på heteronormativitet och könsmaktsordning."

Det var Dagens Nyheter Bengt Ohlsson som fått luft, det vill säga energi, till ytterligare en kroppstömning över hela landets kulturmediala landskap. Mer än på själva innehållet i dagens idédebatter brukar jag numera tänka på just det där med luften - vilka frågor som gör vilka personer så utmattat spyfärdiga att de helt enkelt bara måste tömma sig.

Världens fattigaste president

2013-04-16T16:32:00.000+01:00

När Hugo Chávez dog riktades världens blickar än en gång - många barnsligt föraktfulla, lika många patetiskt beundrande - mot de så kallade vänsterprojekten i Latinamerika, det enda hörn av världen där ekonomiska klyftor just nu minskar. Som vanligt plockades den enklaste mallen fram och medierna kalkerade varandras redan rewritade rapporter om de två vänstervågorna; de revolutionära länderna uppviglade av Venezuela och de reformistiska länderna ledda av Brasilien.

Maduros skakiga seger

2013-04-15T09:27:00.000+01:00

Kommenterade just det venezolanska presidentvalets dramatsikt jämna resultat i SVT:s morgonsoffa men vi fastnade i en del nyhetsdetaljer så det blev kanske inte så mycket sagt av bestående värde. Hur som helst tror jag den extremt knappa valsegern för Maduro var ett rätt önskat resultat även för oppositionen eftersom en högervinst i detta val hade gjort landet omöjligt att regera; alla institutioner har politiserats under Hugo Chávez långa tid vid makten och Capriles skulle ha haft en kongress emot sig, en hel statsförvaltning emot sig, en militär emot sig och inte minst blivit tvungen att hantera ett statligt oljebolag - helt avgörande för ekonomin - som idag är i händerna på Chávez-lojala chefer. Det hade aldrig gått.

Nu kan högern i stället, efter sitt bästa val sedan Hugo Chávez kom till makten, anklaga Maduro för att sakna legitimitet och sedan lugnt hoppas på att chavismen successivt undergräver sig själv i korruption, ineffektivitet, expanderande kriminalitet och till slut imploderar av inre strider i skuggan av den samlande gestaltens frånvaro. Om det är ett sannolikt scenario är emellertid väldigt oklart. Som jag skrev i denna DN-krönika kan Maduros bristande kompetens och karisma i stället leda till en chavistisk tillnyktring på alla plan. De närmaste dagarna kommer tidningar i hela världen som vanligt att producera en massa illa underbyggda åsikter om vad som pågår i Venezuela och jag uppmanar alla att läsa denna text på BBC Mundos webbsida. Ser den bara på spanska men den finns säkert även på engelska för den som hinner leta. Ger en balanserad bild av de ekonomiska utmaningar Maduro nu står inför och sorterar rätt bra falsk och sant i fråga om alla myter om det land Hugo Chávez så hårt präglat. Men först, som jag sa i SVT, blir det nog en rätt lång tids turbulens - kanske våldsam och demokratiskt obehaglig - om det här inte alls klara valresultatet.

Strax före Hugo Chávez död publicerade The New Yorker John Lee Andersons text Slumlord, ett på många sätt fantastiskt reportage som ger en mängd - rätt sanna tror jag - inifrånbilder av det som utan tvekan är ett av alla stora problem Maduro nu måste hantera: kriminaliteten och otryggheten. Finns att läsa här. Men jag delar också en del av den kritik som framförs mot reportaget i denna text. Inte så mycket på grund av de sakfel kritiken hänger upp sig på utan att Anderson, i grunden en vänsterperson, skriver utifrån ett så folkföraktande borgerligt - i estetisk mening - perspektiv. Att till exempel kalla Petare, en klassisk arbetarklasstadsdel i Caracas, för "slum" säger mer om betraktarens blick än om verkligheten. Den här föreställningen om folk i största allmänhet som "slum" är i själva verket ett jätteproblem i de rapporter i väst som förfasar sig över hur Hugo Chávez "förfulat" och "förstört" Venezuela. En flashig skyskrapa som står övergiven och öde p g a spekulationshaverier är, i alla fall i min värld, en mycket fulare och mer dekadent plats än om samma fastighet övertagits av hemlösa som börjat leva där under kaotiska men ändå fungerande former. Därmed inte sagt att reportaget inte innehåller väldigt mycket information som i en mer sann mening är skrämmande och frilägger strukturer som på sikt inte är hållbara. Denna både formalisering och informalisering av Venezuela har också behandlats på djupet i den spanske journalisten Antonio Salas bok El Palestino som jag för en tid sedan recenserade i P1:s OBS. Den som läser både Andersons och Naureckas texter och drar en del egna kritiska slutsatser får en rätt bra bild av läget i det land som nu, på ett eller annat sätt, ska regeras av Nicolás Maduro.

Mål och medel efter Chávez

2013-04-11T09:45:00.000+01:00

När Venezuela på söndag väljer ny president efter Hugo Chávez sker det i en del av världen som i dubbel, kanske trippel, bemärkelse har saker att fira. I tillväxt räknat har de senaste tjugo åren varit en mycket bra tid för världens fattiga regioner och stora delar av Asiens, Afrikas och inte minst Latinamerikas ekonomier har vuxit betydligt snabbare än världsgenomsnittet, medan USA och Europa krisat såväl ekonomiskt som moraliskt - följt av radikalkonservatismens återetablering.

Piedad Córdoba

2013-04-06T12:31:00.000+01:00

Ser att jag missat att lägga ut min långa intervju med Piedad Cordoba som gick i Omvärlden för ett par månader sedan. Se nedan. En hel del har hänt sedan dess - framför allt att Hugo Chávez dött och att stödet för processen och president Juan Manuel Santos fortsätter att falla - men den innehåller rätt mycket åsikter och resonemang som ändå bör intressera många läsare av denna blogg. Sorry för missen.

Utan henne - ingen fredsprocess

2013-04-06T12:24:00.000+01:00

Hon har en glatt dekorerad smart phone i varje hand och blå jättenaglar som knappar fram två parallella meddelanden innan hon tystnar några sekunder för att svara på frågan om hon själv är förvånad över att hon inte mördats. Än.

--- De har ju inte saknat lust. Så jag är nog fortfarande i livet tack vare trycket från vissa delar av det colombianska civilsamhället och det internationella samfundet. Skulle de ha ihjäl mig i dag skulle det mordets uppnystande med all sannolikhet leda in i statsapparaten. En sådan skandal skulle skapa större problem för de intressen som vill tysta mig än det skulle lösa för dem.

Bra radio igen

2013-03-25T18:16:00.000+01:00

I den här posten resonerade jag lite om första delen i P1:s dokumentärserie Narkotikalandet och jag gissar att jag inte var ensam om att oroa mig över att det serverades för mycket känsla och för lite fakta även om reportaget i sig var mycket bra och obehagligt starkt. Har inte hunnit lyssna på de andra två delarna men idag hade Studio ett ett uppsamlande samtal/debatt om serien vilket lade till exakt den typ av information man saknade i reportagen. Mycket bra. Nyanserat och kunnigt och helt fritt från politikernas gamla vidriga populisttävling i narkotikafrågan. Björn Fries, under sin tid som förra regeringens narkotikasamordnare bakbunden av en del politiska hänsyn, sjunger numera rakt ut och sätter fingret på exakt rätt saker. Jag har tipsat om nedanstående essäer många gånger förr, men för nytillkomna läsare som börjat intressera sig för mer teoretiska perspektiv på narkotikapolitik kan de vara av värde som fördjupning till det som diskuterades i dagens Studio ett.

Lik på hög (Arena 4/12)

A New Class Landscape

2013-03-25T13:51:00.000+01:00

I förra numret av New Left Review publicerades en lång essä av Cambridge-professorn Göran Therborn, Sveriges enda internationellt riktigt kända marxist, om vilken typ av stora politiska projekt som omöjliggjorts och möjliggjorts av globaliseringen. Mycket intressant. Och föga förvånande spelar dagens radikaliserade Latinamerika en central roll när texten når fram till framtidsscenarion. Finns att läsa här.

Magisk antirasism

2013-03-20T09:44:00.000+01:00

Här en intressant text av Alejandro Leiva Wenger som många av er säkert redan läst. Jag tror, i stort sett, han har rätt.

Grönare gräs på andra sidan

2013-03-15T19:08:00.000+01:00

Har aldrig hajat poängen med cannabis som drog men heller aldrig begripit hur - med tanke på förbudens generering av organiserad brottslighet - ett rationellt försvar av dagens lagstiftning ser ut. Nu lägger Köpenhamns borgmästare på nytt fram ett förslag om att legalisera (inte avkriminalisera utan verkligen legalisera) gräs o det står nog lika klart att förslaget inte går igenom i Danmark denna gång som att det kommer att bli verklighet om inte nästa så nästnästa gång. Studio ett har idag en mycket bra bevakning av saken. Lyssna.

Rum i Gbg till ungersk feminist?

2013-03-14T11:26:00.000+01:00

fick just detta mejl av min översättare när jag gjorde reportaget om högerextrema ungern till min senaste bok. låter som det bara går utför i landet. huh. nån som har en säng över i göteborg natten 25/4 och/eller 29/4? skicka i så fall ett mejl till mig på info@magnuslinton.com så förmeldar jag. anna är grym.

---

Hey, Magnus,

Bra teve

2013-03-13T23:46:00.000+01:00

Hann först nu kolla på SVT: Korrespondenterna tema "Legalize it?" från Kambodja, Colorado och Portugal. Enkelt o snabbt som vanligt i teve o det blev såklart inte så mycket av de där djupare frågorna jag hoppas att det snart ska bli dags för, men det var ändå bra o tog in världens väderlek i det här temat på ett lugnt o sansat sätt. Heja.

Media & droger

2013-03-12T13:09:00.000+01:00

Mycket knark i media nu. Efter att SR i förrgår startade dokumentärserien Narkotikalandet ställer SVT:s Korrespondenterna ikväll - igen - frågan om "knark" bör "legaliseras" och man får hoppas att det nu äntligen blivit dags för lite definitioner i den svenska narkotikadebatten. När reportrar använder termerna "knark", "narkotika" eller "droger" brukar det ske utan närmare precisering men för att tittarna ska ha minsta chans att orientera sig i omvärldens nya tongångar är det helt avgörande att veta vad vi pratar om. För svensk räkning har flumbegreppet "knark" förstört årtionden av diskussion och de flesta redaktioners vilja att visa sirliga jointmoln och glänsande kokainspeglar i stället för klargörande samband har varit närmast tragisk.

Narkotika (=de preparat som FN valt att lista som narkotika, en listning som i sig har väldigt lite med farlighet att göra) och narkotikapolitik (=olika sätt att gemensamt försöka minska eller eliminera de samhällsskador preparaten genererar) är väldigt komplicerade saker och det vore skönt om det någon gång blev tid för de djupare frågorna: Vad är ett beroende? Vilka olika typer av beroenden finns? Hur hänger dessa olika typer av beroenden ihop med de olika preparat vi diskuterar? Det finns preparat på FN:s lista som inte genererar några beroenden alls, inte ens något rus - varför finns sådana där? Vilken är relationen mellan det antal människor som provar en drog - säg amfetamin eller cannabis - och det antal som i någon mening blir beroende av samma drog? Hur många av alla människor som varit fysiskt beroende, för att använda en av definitionerna, av en viss drog har slutat helt på egen hand, det vill säga utan samhällets hjälp? På vilka sätt skiljer sig dessa uppgifter i fråga om en drog från andra droger, tex heroin? Hur förhåller sig missbruksutveckling till arbetslöshet och ekonomisk politik? Vilka slutsatser - angående relevanta insatser för att minska narkotikarelaterad misär - kan dras av de siffror som framträder i sådan samlad kunskap? Etcetera.

Frågan om hur vissa preparat påverkar kropp, medvetande, kultur och samhälle är emellertid bara en av alla som behöver redas ut innan nån vettig diskussion kan ta fart. En annan är vad som egentligen avses med "legalisering". Legalisering av vilka av dessa preparat handlar diskussionen om? Varför just dessa? Legalisering av produktion eller konsumtion eller båda? Eller pratar vi bara - vilket oftast är fallet i dagens globala diskussion - om avkriminalisering av bruk, det vill säga så som det var i Sverige ända fram till mitten av 1980-talet o som svenska vänsterpartiet i dag förespråkar?

Ett fåtal diktaturer undantagna är svensk allmänhet sannolikt världens minst upplysta befolkning i detta tema och därför uppmanar jag alla att följa den på många sätt lysande dokumentärserien Narkotikalandet som just nu går i P1 av radioreportagets mästare Randi Mossige-Norheim. Första delen "Plattan" handlar uteslutande om heroin (o dess relaterade ersättningspreparat) o gick i söndags o har följts upp av en mängd intressanta studiosamtal i Ekot, Studio ett och P1-morgon. Dokumentären innehåller väldigt skrämmande vittnesmål o dess enorma styrka är också dess enda problem: att den är så känslomässigt stark att den ger möjlighet för i stort sett vem som helst att - utifrån vilken övertygelse som helst i den infekterade narkotikadebatten - med vidrigheterna som artilleri se stöd för sin åsikt.

Att den svenska polisiära övervakningspolitiken och de höga straffen (bland de hårdaste i världen) tycks helt verkningslösa förefaller uppenbart (heroinet "flödar" o handeln sker numera helt öppet). Att det förekommer läckage från såväl metadon- som subutexprogrammen är också helt klart (flera missbrukare vittnar om hur de säljer sina subutexdoser på svart marknad för att "få råd till mat"). Att idén om den trasige o snabbt degenererade heroinisten är galen blir också tydligt (många av de intervjuade har missbrukat heroin i många år men är uppenbart i god fysisk och psykisk hälsa). Etcetera. Den som vill ha fler poliser, färre poliser, mer metadon, mindre metadon, mer tvångsvård, mindre tvångsvård eller den som vill legalisera allt heroin eller ha dödsstraff på knarklangning - här finns argument för alla.

Det är utan tvekan fantastisk journalistik, men åtminstone den första delen - jag gissar att det gäller alla eftersom det är svårt att undvika - lider också av journalistikens svårfrånkomliga förenklingsproblem: en röst, med en stark berättelse, framförd på ett dramatiskt sätt blir ett exempel som lätt får ett mer generellt genomslag som döljer en mycket större, mindre dramatisk men mycket bredare verklighet med en betydligt större reell representativitet. Som sades i fredagens Studio ett-samtal om metadonläckage är jag rätt övertygad om att det är fallet på just den punkten. Bevisligen finns det patienter/heroinister som säljer sin medicin vidare och förvisso är Sergels torg/Fridhemsplan en del av verkligheten - men en väldigt liten. Nio av tio - sannolikt betydligt fler - av de missbrukare och fd missbrukare som ingår i programmen finns idag varken på Plattan eller på Fleminggatan, utan är upptagna med sina jobb, sina studier eller sina barn.

Chavismo utan Chávez

2013-03-07T09:38:00.000+01:00

Den i särklass starkaste känslan hos latinamerikanska vänsterregeringar - många hade aldrig överlevt, några inte ens kommit till makten, om det inte vore för Hugo Chávez sköna ryggdunkar - är i dag inte sorg, utan rädsla. Hur blir det nu?