När Sveriges riksdag 1978 slog fast att narkotika är "främmande för svensk kultur" inleddes ett blågult idéäventyr vars dödliga konsekvenser omvärlden med stigande förvåning bevittnat. Om det finns medel att rädda narkomaners liv och om dessa saknar negativa bieffekter – bör de då inte användas?

Jo, svarar de flesta demokrater. Men påfallande få av Sveriges. Att tusentals missbrukare dött till följd av ingen eller felaktig behandling står i dag klart – den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger nästan dubbelt så högt som EU-genomsnittet – och när den senaste statistiken presenterades hade siffrorna än en gång stigit; 2010 dog 420 personer av narkotikarelaterade orsaker, dödligheten bland narkomaner har aldrig varit så hög som nu och i en rapport från Folkhälsoinstitutet om landets drogpolitiska tillstånd konstaterades helt riktigt att Sverige i dag "befinner sig längre från att realisera de uppsatta målen än någonsin tidigare."

Det är den svenska narkotikapolitikens upptagenhet av preparaten i sig – i stället för de sociala och psykologiska förlopp som faktiskt generar och upprätthåller missbruk – som gör att svenska narkomaner berövas just de bojar i tillvaron som skulle kunna hålla dem flytande under den skakiga resan till ett kanske inte helt drogfritt, men ändå fungerande liv: bostad, medicin, arbete, familj, terapi, laglighet. Ett nej till metadon, en förlorad bostad, ett återbesök på kåken, en infekterad spruta – exemplen är oändliga på sargade människor som puttats i graven av den narkotikafria visionens stränga krav på total renhet för att bli accepterad eller få vara kvar i ett relevant stödprogram. Så hur kommer det sig att det på andra fält så liberalt sekulära och politiskt pragmatiska Sverige är auktoritärt i just narkotikafrågan? Finns ett högre syfte? Vilket är det?

En förklaring till den unika politik som har det narkotikafria samhället som mål och därför så länge sagt nej till livräddande behandling – metadon, subutex, sprutbyten – skulle kunna vara den epidemiteori som utarbetades av Nils Bejerot, svensk narkotikapolitiks fader, enligt vilken varje missbrukare är en social smitthärd som i sin helhet måste "skäras bort" från vad han kallade "den svenska samhällskroppen". Men den idén – utvecklad under det 1970-tal då svensk narkotikapolitik blev en säregen mötesplats för puritansk maoism, svensk konservatism och ambitiös social ingenjörskonst – kräver förvisso utrotning av droger, men inte av människor. Bejerots tanke, än i dag officiell svensk linje, är auktoritärt utopisk, men inte fascistisk.

Svaret på frågan om det högre syftet är mycket mer komplicerat och svävar över texterna i den banbrytande antologin Narkotika – om problem och politik där en rad professorer välter en efter en av den svenska narkotikaideologins grundpelare. Rättsfilosofiskt är politiken, eftersom kriminaliseringen av eget bruk proppar domstolar och anstalter fulla utan att leda till minskat missbruk, "ovärdig att stödja". Socialpolitiskt är den världsfrånvänd eftersom den byggts på "känslomässiga fantasiföreställningar" om vad droger och missbruk är för något vilket gjort att svensk narkomanvård "till stor del använder metoder som visat sig sakna effekt." Historiskt och demokratiskt är politiken, menar forskarna, närmast tragikomisk eftersom den skapats av fanatiska amatörer i armkrok med politiker som haft egna istället för missbrukarnas intressen för ögonen – något som resulterat i en högbröstad men ineffektiv åtgärdsapparat.

Ingrid Sahlin, professor i socialt arbete, väver på ett avslöjande sätt ihop alla dessa nivåer i sitt kapitel om den i Sverige så omhuldade men aldrig preciserade "preventionen". Eftersom en hörnsten i svensk politik är att inte skilja på bruk och missbruk har den retoriskt gångbara "drogpreventionen" expanderat till att gälla allt mellan himmel och jord, och då termen prevention i sig är positivt laddad – ett sätt att med rationella medel motverka något dåligt – ger den legitimitet åt insatser som annars skulle ifrågasättas. Under nollnolltalet delades åtskilliga miljoner ut till lokala organisationer, framför allt idrottsföreningar, i syfte att genomföra drogförebyggande projekt. Men de utvärderingar som gjorts visar att få, om några, kunde uppvisa några som helst resultat i fråga om ungdomars benägenhet att använda narkotika. Det spelade emellertid ingen roll, eftersom alla utvärderingar Sahlin gått igenom visar att syftet med det som i Sverige kallas narkotikaprevention inte har någonting med bruk eller missbruk av narkotika att göra utan bara syftar till att "vinna majoritetsbefolkningens stöd för visionen om ett narkotikafritt samhälle och den politik det antas kräva". Om missbruket exploderar i en förort anses preventionen ändå lyckad om en förening som fått "drogförebyggande" medel ökat sitt medlemsantal, en fritidsgård lyckats upparbeta politiskt stöd för det narkotikafria samhället bland den egna personalen eller om polisen genomfört drogtester av barnen på områdets skolor. Statens arbete med att med "preventionen" som redskap hela tiden legitimera den svenska narkotikapolitiken har, skriver Sahlin, varit "oupphörligt och intensivt".

∼

Än mer skrämmande ur ett demokratiskt perspektiv är att Narkotika på ett så tydligt sätt visar hur det högre syftet – det narkotikafria samhället – kommit att bli själva kittet i politiken och hur den svällande idén om prevention spelar in i en sorts självpenetrerande struktur.

Den repressiva narkotikapolitik som byggdes upp i Sverige under 1980-talet föddes som ett intakt system, en sammanhängande teoretisk helhet, i vilket sju föreställningar om narkotika slogs fast som odiskutabla sanningar som sedan kom att avgöra den än i dag statiska politiken; a) narkotikan är ett mycket stort samhällsproblem, b) all narkotika är extremt farlig, c) allt bruk måste därför ses som missbruk, d) varje missbrukare är en slav under drogens beroendeskapande egenskaper, e) möjligheten att ta sig ur ett missbruk ligger utanför missbrukarens viljemässiga kontroll, f) lång och intensiv behandling är ett villkor för att en person ska kunna ta sig ur sitt missbruk och g) tvångsmässiga insatser från samhällets sida är därför inte bara befogade – utan en välfärdssolidarisk plikt.

Till detta kommer Nils Bejerots teori om missbrukare som folkhemmets parasiter och att en nationell konsensus är en förutsättning för politikens framgång. Lika avgörande som 1980-talets lagskärpningar var, med Bejerots ord, "ett massivt folkligt stöd, vilket i praktiken betyder att tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken." Lyckades man inte med målet – att eliminera, bokstavligen utrota – den främmande farsoten narkotika och dess vidhängande kulturer skulle "en social förfallsprocess oundvikligen fräta sönder välfärdssamhället."

Tonläget fungerade och Bejerot blev bönhörd. Alla tidningar, partier, skolor, föreningar och folkrörelser skrev unisont under på analysens riktighet; ett narkotikafritt samhälle var inte bara önskvärt och möjligt att skapa utan därtill själva förutsättningen för välfärdens fortlevnad. Resultatet blev dagens narkotikapolitik med stränga straff, utbyggd tvångsvård, kriminalisering av bruk och extrem polisövervakning – en modell som enligt Börje Olsson, professor i socialvetenskaplig alkohol- och narkotikaforskning, "saknar motstycke i västvärlden när det gäller såväl statens befogenheter att ingripa som resurser att göra så."

Det intressantaste med modellen är att trots dödstalen är ansvariga politiker inte bara nöjda utan stolta, och den drogpolitikiska debatten i Sverige är enligt boken ett tydligt exempel på vad forskarna kallar ett "ideologiskt och politiskt missbruk av narkotika"; visionen om det narkotikafria samhället och idén om knark som något främmande för nationen är så retoriskt och politiskt stark att utopismens konsekvenser förblir oexponerade. Med alla resurser till "drogprevention" har systemets plattform – en nationell konsensus – upprätthållits och i dag handlar narkotikapolitik i Sverige inte om att minska missbruk eller hjälpa drabbade, utan har utvecklats till en populistisk tävling mellan politiska aktörer om att vara bäst på att hata narkotika. Det bipolära debattklimatet har gjort skadelindrande åtgärder svåra att genomföra, på regionala och lokala plan ofta omöjliga, eftersom det inte anses förenligt med svensk kultur om myndigheter och sjukvård, som det politiska språket lyder, "delar ut statligt knark" (metadon och subutex) eller "hjälper knarkare att knarka" (sprutbyten).

∼

Inom akademin har det länge stått klart att de sju "sanningar" svensk modell vilar på till stor del är nonsens, men på narkotikafältet har medier och politiker inordnat sig i en homogen åsiktsram som fått långtgående konsekvenser och resulterat i ett häpnadsväckande upplysningsunderskott. Att jämföra sociala problem är alltid komplicerat men oavsett måttstockar – och utan att bagatellisera de helveten drogmissbruk utan tvekan orsakar, inte minst för anhöriga och barn – konstaterar Börje Olsson som svar på den första "sanningen" att bruk och missbruk av narkotika aldrig någonsin tillhört de största problem samhället haft att åtgärda. Inga välfärdssamhällen är eller har någonsin varit beroende av total drogfrihet.

De illegala preparatens extrema farlighet – som väsenskilda från alkohol och tobak – är den andra premissen i svensk linje som inte bär. I världen finns idag 250 miljoner människor som använder narkotika, de flesta cannabis, och nio av tio har inga allvarliga problem. I Sverige har den så kallade signalpolitiken – att alla åtgärder måste ligga i ideologisk samklang med det högre syfet – inte bara förhindrat utvecklingen av livräddande program utan också fått stora prioriteringskonsekvenser. Sedan polisen fick direktiv att prioritera brukare och missbrukare, smittspridarna, i stället för industrins profitörer, karteller och pengatvättare – kriminaliseringen av eget bruk infördes 1988 och skärptes 1993 – har andelen brott rubricerade som innehav eller eget bruk (ringa narkotikabrott) successivt ökat och idag går 90 procent av Sveriges narkotikarättsliga kapacitet åt till att upptäcka, utreda och beivra en förseelse andra länder lämnar därhän eftersom den oftast inte får större konsekvenser än den fick för Anders Borg, Erik Ullenhag och alla andra i dagens svenska regering, sannolikt halva ministären, som rökt gräs i sin ungdom.

Strängt taget är inte en enda av "sanningarna" sann, men bokens mest skrämmande kapitel är det om den specifikt svenska föreställningen om missbrukaren som en – också det en rest från Bejerots idévärld – veritabel slav under knarket och att det är omöjligt att ta sig ur missbruk utan omfattande behandlingsinsatser, en syn som banat väg för långtgående tvångsåtgärder. I en del fall gäller utan tvekan det, men påfallande sällan. Faktum är, hävdar professor Jan Blomqvist, att av de vetenskapliga undersökningar som gjorts på området pekar flera i samma rikting som den som 1999 gjordes i ett stort kanadensiskt befolkningsurval på personer som använt men upphört med narkotiska preparat: två tredjedelar av de före detta heroinanvändarna och nio av tio av LSD-användarna hade aldrig fått någon behandling för sitt bruk eller missbruk. De hade slutat på egen hand, eller med anhörigas hjälp. En färsk svensk studie visar att både svenskar i gemen och anställda i vården ser missbruk av tung narkotika som dagens värsta samhällsproblem, näst grov våldsbrottslighet, och som något den drabbade har mycket små möjligheter att ta sig ur. Följderna av detta synsätt, teoretiskt uppbackat av decennier av svensk narkotikaideologi, återspeglas i det faktum att trots att två tredjedelar av de tillfrågade mött missbruksproblem i sin nära omgivning hade mindre än hälften gjort något försök att ingripa eller bistå. Denna omvärldens stigmatiserande syn på narkotika, parad med rädslan att tillstå ett handlande som även i små former kan leda till fängelse, gör att många missbrukare i det längsta avstår från att söka hjälp: "Inte minst bland kvinnor", skriver Blomqvist, "vars motivation att förändra sina narkotikavanor ofta är kopplad till deras önskan om att kunna ta ansvar för sina barn, är rädslan att förlora vårdanden om dessa ofta ett viktigt skäl att hålla sitt narkotikabruk dolt."

∼

När några av den globala människorättsscenens tyngsta namn – Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Louise Arbour, Mario Vargas Llosa, Javier Solana – i juni 2011 publicerade en rapport i syfte att sprida en mer human och pragmatisk syn på narkotika svarade Sveriges folkhälsominister med en konspirationsteori: "Varning för maktens cannabislobbyister" (Expressen 5/6).

Reaktionen var typisk för försvarare av den narkotikapolitiska ideologi som ur ett globalt perspektiv framstår som allt mer udda, och ett år senare publicerade det ansvariga statsrådet en liknande artikel där idén om landet som ansatt av onda krafter utifrån ytterlagare skärpts: "Sverige håller fortet mot drogliberalerna" (Expressen 20/5 -12). Ju mer relevant vetenskap som producerats om de sociala, ekonomiska och inte minst psykologiska processer som faktiskt skapar och befäster missbruk, desto mer upptagen har den svenska linjens förvarare blivit av preparaten i sig och av lätta i stället för tunga droger.

Just cannabis, en drog Kofi Annan vill avkriminalisera eftersom all organiserad brottslighet förbudet göder är ett mycket större problem än preparatet i sig, har blivit den svenska linjens senaste prioritering. Fredrik Reinfeldt deklarerade senast i våras att målet för svensk politik fortfarande är det narkotikafria samhället och regeringen har avsatt ytterligare 50 miljoner kronor i en kampanj mot cannabis. Kort dessförinnan klubbade riksdagen igenom ännu en utökning av polisens redan unika befogenheter (trots lagrådets avvisning); rätt till tvångsvis drogtestning av barn under 15 år utan föräldrars medgivande – medan ytterligare något hundratal av landets narkomaner sköt ihjäl sig med orena sprutor eller i väntan på det subutex de inte får tillgång till. Grunden för denna prioritering av lätta i stället tunga droger är inte bara den svenska föreställningen om alla drogers lika farlighet utan framför allt det för svensk linje grundläggande antagandet att ju fler som testar droger desto fler kommer bli tunga missbrukare – men, konstaterar Börje Olsson, "det finns inget i existerande data som skulle stödja ett sådant antagande." Precis som med alkohol finns det gott om samhällen med ett mycket utbrett rekreationsbruk där det tunga missbruket är litet – och tvärtom. Samband saknas.

Lämnar man för en stund den konkreta etiska frågan om liv och död blir det mest intressanta hur allt kunnat fortsätta trots alla nya rön. Den svenska dödligheten ligger högt men långt ifrån högst i Europa, och skandalen – i den mån det är en sådan – framträder först när siffrorna ställs mot de egna förutsättningarna. Att jämföra dödlighet över nationsgränser är egentligen en hopplös verksamhet eftersom de olika ländernas narkotikaproblem och sociala historia ofta ser helt olika ut, och därtill kommer en uppsjö olika sätt att räkna, definiera och rapportera – men i det svenska fallet finns tre saker som tycks gälla generellt i relationen till övriga Europa: a) oavsett måttstock ligger den svenska dödligheten alarmerande högt, b) inget jämförbart land är så trögt som Sverige med att införa dokumenterat livräddande behandling, och c) i inget annat land kombineras en hög dödlighet med föreställningen att man är en moralisk stormakt på området.

Onda avsikter finns förstås inte, och tron på det narkotikafria samhället som välfärdens förutsättning har med all sannolikhet varit genuin. Liksom en helt rimlig – men som tiden visat överdriven – oro över att "knarket" skulle kunna slå ut hela generationer på samma sätt som arbetarklassen bokstavligen höll på att supa ihjäl sig vid förra seklets början. De högt ställda ambitionerna med folkhemmet som sådant i en tid då nationalstaten för överskådlig framtid tycktes vara den givna arenan för politik är en annan förklaring; svensk narkotikapolitik byggdes på en rad premisser av vilka många var falska redan från början, men politiken som sådan var mycket mindre apart i en kulturellt homogen och politiskt överskådlig nationalstat än den framstår efter de senaste decenniernas snabba globalisering, webbens genomslag och EU-inträde.

Inget av detta ger emellertid något svar på varför en omprövning av politikens grunder uteblivit, men boken ger ett förslag till förklaring: skräcken för vetenskap. "Den uteblivna omprövningen av narkotikapolitiken bottnar sannolikt i att den aldrig utvärderats på ett vetenskapligt sätt" skriver forskarna. Utredningar har uttryckligen undanbett sig relevant forskning på området och har i stället lutat sig mot ett slags moraliska entreprenörer – företrädare för passionerade föreningar – över vilka staten öst pengar, en dynamik som underhållit en hel stab av frilansande "narkotikaexperter" helt utan akademiska poäng. Björn Fries, regeringen Perssons narkotikasamordnare och idag en av landets främsta företrädare för skadelindring, kunde efter en tid på sin post inte dölja sin djupa oro över kunskapsläget: "I Sverige vet vi nästan ingenting om narkotika. Missbruket har pågått, men diskussionen har varit alldeles för låg. Det är i dag pinsamt att diskutera svensk narkotikapolitik i internationella sammanhang."

Ändå är den uteblivna omprövningen kanske framför allt ett resultat av att politiken just kom till som ett teoretiskt system – Nils Bejerots epidemiska teori om att smittan kan drabba vem som helst och att narkomaner är individer som måste isoleras – i vilket ingen av de sju premisserna kan falla utan att hela huset rasar. Modellens försvarare har sedan länge insett detta, vilket förklarar Sveriges irrationella, ibland paranoida, reaktioner på varje nyhet från utlandet – om det så handlar om Portugals lyckade avkriminalisering (resurserna har flyttats från rättsliga åtgärder till behandling och konkret prevention) eller Annan-rapportens avgörande premiss: "Narkotikapolitik och rättskipning bör inte koncentrera sig på att reducera drogmarknader per se, utan på att reducera de skador narkotika tillfogar individer, kulturer och samhällen."

Tiotalets stora fråga gällande svensk narkotikapolitik är inte om utan när landets ansvariga ska nyktra till, och hur många människor som då dött i onödan. Under hösten ska Gerhard Larssons stora Missbruksutredning riksdagsbehandlas och mycket tyder på en kursändring redan då. Inte i retoriken, men i praktiken; målet om att Sverige ska bli ett narkotikafritt samhälle kommer för den nationella självbildens skull ligga fast, men inte tillåtas få så storskaligt dödliga konsekvenser som hittills. Larsson förespråkar uttryckligen – det är första gången sedan 1970-talet – en "avmoralisering" och "vetenskapsbasering" av den svenska narkotikapolitiken, samt en generalisering av de lyckade försök med skadelindrande åtgärder som hittills levt på nåder i ett fåtal landsändar. Hur mycket av utredningens pragmatiska förnuft som till slut tar sig igenom rikdagens mur av bejerotskt präglade ledamöter återstår att se, men vänsterpartiet har som första riksdagsgrupp svängt och är idag – liksom de flesta gröna och socialistpartier i EU – för en avkriminalisering av personligt bruk.

Svaret på frågans andra led – hur många som dött i onödan – är givetvis omöjligt att fastställa men är med all sannolikhet fyrsiffrigt. Kanske fem. Vad som pågått och pågår lär pågå ännu en tid men är i en globaliserad och människorättsivrande värld dömt att få ett slut. Varje år – den 21 juli – marscherar anhöriga till minnet av kamrater som dött en för tidig död på grund av infekterade sprutor eller nekad ersättningsbehandling, och på affischer och plakat är vita kors ritade för varje person som om det rörde sig om försvunna i en latinamerikansk militärdiktatur. Ett väl utformat metadon- och subutexprogram minskar snabbt dödligheten, och det är sådana fakta i relief till de 400 svenska liken om året som till slut lär bli för svårt att ha på samvetet även för riksdagens mest hårdnackade absolutister. Eller som narkotikaforskaren Dolf Tops, doktor vid Lund universitet, formulerar det apropå de rekordmånga offren i årets rapportering: "Om dödligheten är en direkt konsekvens av den svenska narkotikapolitiken så är det politiken som borde kriminaliseras, inte bruket."

Magnus Linton