Bokförlaget Atlas
När jag får tid ska jag - bor mest i Sthlm numera - se över hela den här webbplatsen. Köpfunktionen till böckerna här intill funkar till exempel inte.
Alla texter
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
oktober (5 st)
september (4 st)
augusti (4 st)
juli (3 st)
juni (2 st)
maj (5 st)
april (6 st)
mars (5 st)
februari (4 st)
januari (8 st)
Arkiv 2013
december (3 st)
november (3 st)
oktober (1 st)
september (5 st)
augusti (5 st)
juni (1 st)
maj (10 st)
april (9 st)
mars (9 st)
januari (4 st)
Arkiv 2012
december (1 st)
november (2 st)
oktober (9 st)
september (6 st)
augusti (5 st)
juli (6 st)
juni (3 st)
maj (9 st)
april (3 st)
mars (10 st)
februari (1 st)
januari (6 st)
Arkiv 2011
december (4 st)
november (4 st)
oktober (3 st)
september (8 st)
augusti (4 st)
juli (1 st)
juni (11 st)
maj (4 st)
april (4 st)
mars (5 st)
februari (5 st)
januari (6 st)
Arkiv 2010
december (3 st)
november (9 st)
oktober (20 st)
september (16 st)
augusti (7 st)
juli (1 st)
juni (2 st)
maj (8 st)
april (12 st)
mars (9 st)
februari (8 st)
januari (25 st)
Arkiv 2009
december (5 st)
november (16 st)
oktober (16 st)
september (12 st)
augusti (13 st)
juli (20 st)
juni (13 st)
maj (21 st)
april (15 st)
mars (10 st)
februari (16 st)
januari (18 st)
Arkiv 2008
december (13 st)
november (2 st)
oktober (1 st)
september (1 st)
augusti (3 st)
juli (3 st)
maj (1 st)
april (3 st)
mars (1 st)
februari (3 st)
januari (7 st)
Arkiv 2007
december (6 st)
november (4 st)
september (1 st)
juni (1 st)
mars (2 st)
februari (6 st)
Arkiv 2006
december (3 st)
november (2 st)
oktober (4 st)
september (3 st)
juli (5 st)
juni (3 st)
maj (4 st)
april (3 st)
mars (2 st)
februari (5 st)
januari (2 st)
Arkiv 2005
december (2 st)
november (2 st)
oktober (1 st)
september (1 st)
augusti (1 st)
maj (1 st)
mars (3 st)
februari (1 st)
januari (2 st)
Arkiv 2004
december (1 st)
januari (1 st)
Arkiv 2003
december (1 st)
september (1 st)
maj (2 st)
april (1 st)
februari (1 st)
Arkiv 2002
december (2 st)
oktober (1 st)
september (2 st)
maj (2 st)
april (1 st)
mars (2 st)
februari (1 st)
januari (1 st)
Arkiv 2001
oktober (1 st)
september (1 st)
augusti (2 st)
maj (1 st)
mars (2 st)
Arkiv 2000
december (1 st)

Nu rasar grunden för svensk drogpolitik

DN   ESSÄ | Publicerad 2011-08-26   11 kommentarer

Sveriges drogpolitiska paradox - trots att fler missbrukare dör här än i andra länder råder konsensus i riksdagen om att landet är ett narkotikapolitiskt föredöme - bygger på sju missuppfattningar, tre osorterade fakta och en irrationell värdering. Sant är tre saker: a) i jämförelse prövar påfallande få svenskar narkotika, b) i fråga om antal tunga missbrukare ligger Sverige på EU-genomsnittet medan mer liberala länder som Nederländerna och Tyskland har färre, och c) den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger dubbelt så högt som EU-genomsnittet. Slutsatsen är att Sverige är ett föredöme - om det är ett värde i sig att så få människor som möjligt i ett samhälle prövar droger. Men bara då. Något samband mellan hur många som prövar narkotika och hur många som fastnar i tungt missbruk finns inte - i alla fall inte enligt professorerna bakom den banbrytande antologin Narkotika - och därmed faller pelaren i svensk politik för alla som har en ickereligiös syn på droger. Eller rakare: Vad spelar det för roll hur många som har tagit droger i ett samhälle så länge det inte leder till missbruk och elände? I de två andra avseendena - etiskt mer relevanta - har Sverige inget att lära världen. Tvärtom.

Men missförstånden om drogernas problem och politik är, visar författarna, fler än så. När den svenska narkotikapolitik som "saknar motstycke i västvärlden" byggdes upp under 1980-talet - de stränga straffen, kriminaliseringen av eget bruk, tvångsvårdens utbyggnad och etableringen av idén om missbrukaren som en "social smitthärd" - var en sak i enlighet med teserna hos Nils Bejerot, politikens fader, viktigare än allt annat: nationell konsensus. Lika avgörande som själva lagskärpningarna var, med Bejerots ord, "ett massivt folkligt stöd, vilket i praktiken betyder att tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken" och lyckades man inte eliminera narkotikan ur landet skulle "en social förfallsprocess oundvikligen fräta sönder välfärdssamhället." Sverige var litet, kulturellt homogent, relativt stängt och det framstår idag som demokratiskt märkligt, men Bejerot blev hundraprocentigt bönhörd. Under kommande decennier marscherade hela nationen - alla partier, samtliga tidningar, varenda folkrörelse, hela skolväsendet, varje polis - i takt mot ett och samma mål: det narkotikafria samhället.

Resultatet blev en total avsaknad av den debatt som skulle kunna ha stött och blött de sju föreställningar om narkotika som då slogs fast som odiskutabla sanningar och som kom att avgöra den svenska politiken; att drogmissbruk är ett mycket stort samhällsproblem, att all narkotika är extremt farlig, att bruk därför måste ses som missbruk, att varje missbrukare är en slav under drogens beroendeskapande egenskaper, att möjligheten att ta sig ur ett missbruk ligger utanför missbrukarens viljemässiga kontroll, att lång och intensiv behandling är ett villkor för att en person ska kunna lämna sitt missbruk och att tvångsmässiga insatser från samhället därför inte bara är befogade utan en välfärdssolidarisk plikt.

Inom akademin har bristerna i ovanstående länge varit uppenbara, men på drogområdet har medierna - eftersom "ett narkotikafritt samhälle" setts som ett lika självklart mål som "fred på jorden" - inordnat sig i en homogen åsiktsram som resulterat i ett häpnadsväckande upplysningsunderskott. För ett svenskt öga är det rätt omtumlande att läsa ett på forskning baserat verk som helt demonterar de sju pelare som i fyrtio år burit upp Sveriges narkotikapolitiska föreställningsvärld och för debatten kan det inte bli annat än välgörande.

De illegala preparatens extrema farlighet är en hörnsten i svensk linje och på den punkten har, visar Ingrid Sahlin, professor i socialt arbete, statens vilja att hålla ihop ett koherent antidrogkomplex varit så stark att den lett till ren förfalskning av information. Inom EU är till exempel uppfattningen att cannabis till skillnad från heroin och tyngre droger har svag beroendeframkallande effekt - i alla fall mycket svagare än alkohol och tobak - väl etablerad vilket gjort det självklart att skilja på bruk och missbruk, men när EU:s handlingsplan mot narkotika översätts i svensk officiell information blir "drug user" översatt till "narkotikamissbrukare" och det hot narkotikan utgör "to people" blir i svensk översättning mot "vårt samhälle". Den senare glidningen kan uppfattas som liten men är i själva verket helt avgörande för den politik som haft så svårt att acceptera sprutbyten, metadon och subutex; om narkotika är ett hot mot enskilda människor blir det cyniskt, inhumant och politiskt närmast groteskt att vägra missbrukare en medicinsk behandling som är dokumenterat effektiv, men om narkotika i stället är ett hot mot vårt samhälle är de relevanta åtgärderna inte lika självklara och skadelindring kan, vilket skett i Sverige under årtionden, förkastas som en liberal kapitulation inför problemet.

Även föreställningen om drogmissbruk som ett enormt samhällsproblem, att återfärden till ett fungerande liv ligger utom knarkarens viljemässiga kontroll och idén om tvångets nödvändighet plockas sönder, varpå boken ger en intressant förklaring till att den svenska kursen kunnat ligga fast oberoende av fakta och förändrade förhållanden: skräcken för vetenskap. "Den uteblivna omprövningen av narkotikapolitiken bottnar sannolikt i att den aldrig utvärderats på ett vetenskapligt sätt" skriver forskarna. Utredningar har uttryckligen undanbett sig relevant forskning och i stället lutat sig mot moraliska entreprenörer över vilka man öst pengar och förtroenden. Ett slags inkompetensens karusell har snurrat i motvinden från omvärlden och ju mer faktaunderlaget sviktat desto hårdare har politikerna klamrat sig fast vid så kallade värderingar. Oklart vilka, mer än att de anses "svenska". När vetenskapliga rön talat emot modellen har de avvisats, inte så mycket för att de skulle vara felaktiga som för att de stör den nationella fronten. Relativism, i alla former, är det narkotikafria samhällets främsta fiende. Sammanfattningsvis, skriver Börje Olsson, professor i socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, "finns fortfarande ingen forskning som skulle kunna bidra med evidens till den svenska narkotikapolitiska modellens effektivitet."

Med en rad exempel visar forskarna hur det som ytligt kan uppfattas som ett självklart mål i själva verket är en idé som fått obehagligt konkreta konsekvenser på alla fält. Sveriges besatthet av preparaten i sig - i stället för de sociala och psykologiska förlopp som faktiskt generar och upprätthåller missbruk - gör att svenska narkomaner systematiskt berövas just de bojar i tillvaron som skulle kunna hålla dem flytande under den skakiga resan ut ur helvetet: bostad, medicin, arbete, familj, terapi, laglighet. Ett nej till subutex, en förlorad bostad, ett återbesök på kåken, en infekterad spruta - exemplen är tusentals på de människor som dött på grund av förhållanden som inte skulle behöva råda. Visst kan alla säga att det enda förhållande som inte skulle behöva råda i vårt samhälle är att droger existerade - men där blir narkotikadebattens argument och dilemman slående lika abortdebattens.

Så, slutligen, är då denna till synes avdramatiserande bok om narkotika - för att använda den svenska absolutismens favoritord - "uppgiven"? Inte alls, tvärtom - av två skäl. För det första har ett harm reduction-perspektiv - enligt författarna motsatsen till att ge upp - inte helt kunnat hållas utanför landets gränser trots alla ambitioner att hermetiskt sluta politiken. Ett fåtal försök med sprutbyten har tillåtits och eftersom de goda resultaten, liv, till slut blivit omöjliga att förneka förespråkas de nu i kamouflerade ordalag i såväl Socialstyrelsens senaste riktlinjer som i den missbruksutredning som just lagts fram. Liksom subutex och metadon. Liken har helt enkelt blivit omöjliga att dölja.

För det andra är boken allt annat än uppgiven i sin syn på missbruk. I den svenska linjens idévärld har missbrukare setts som i första hand missbrukare och i andra hand, om alls, människor. Nils Bejerots alster, biblar i folkhemmet under politikens uppbyggnad, är fyllda av teorier om eld som är lös, cancersvulster som måste skäras bort och i åtskilliga texter är "parasiter" ett nyckelbegrepp. Målet "ett narkotikafritt samhälle" kan, skriver Ingrid Sahlin i ett av bokens perspektivrikaste bidrag, läsas som en utopi om ett "rent samhälle", där problem som narkotika och narkomani helt elimineras, åtminstone innanför Sveriges gränser: "Det är därmed ett paradexempel på gränskontroll som strategi, där fokus ligger på att hålla problemet utanför territoriet mer än att lösa eller minska det, övervaka dess utveckling eller behandla de drabbade."

Narkotika är en väl underbyggd önskan om att ge upp kampen för utopin för att kunna skärpa kampen mot missbruk och återge missbrukaren status av människa; majoriteten av alla knarkare vill och kan sluta, det som saknas är möjligheterna att få hjälp när de är motiverade. Bruk och missbruk kan med framgång minskas, begränsas, regleras, bekämpas - men aldrig elimineras ur en nation. I alla fall inte en demokrati. Och att bygga en utopi på en falsk föreställning om ett nationellt särdrag är inte bara dumt. Det är, visar boken, livsfarligt. Ens att testa.

Magnus Linton

Permalänk:
Stäng
 

Skrivet av Anonym 2011-08-26 16:05

Kanon!

Mycket bra skriven artikel. Äntligen tillåts ett annat perspektiv än statens få framföras i en större tidning som DN. Tack för engagemanget och artikeln, kämpa på!

Anmäl

Skrivet av Alexandra 2011-08-26 18:02

Tack!

Tack för en mycket intressant och välskriven artikel. Du är så oerhört inspirerande och får mig att aktivt vilja kämpa för orättvisor i samhället.

Mvh Alexandra

Anmäl

Skrivet av Jor-El 2011-08-26 18:59

Right on!

Helvass analys bland DN's eget svammel på området.

Sverige måste verkligen ses som religiöst i detta sammanhanget med fundamentet byggt på tro, vidskepelser och demonisering.

Dock, tiden går, generationer dör bort, och unga människor reser som aldrig förr och gör erfarenheter som strider mot svenskt konsensus.

Och en vacker dag faller hela det ideologiska korthuset, eftersom det saknar grund och är just ett korthus.

Jag ser fram emot den dag då Nils Bejerot, Margot Wallström och Maria Larsson hamnar på samma idémässiga soptipp.

Anmäl

Skrivet av ash 2011-08-26 21:42

Det finns hopp!

Mycket bra skriven! Hoppas den här insnöade debatten få nytt liv nu!

Anmäl

Skrivet av Ane 2011-08-27 15:54

Politiskt korekt.. Sverige i ett nötskal..

Tyvärr har Den korkade iden om att alla droger är lika skit blivit ett mantra i politisktiskt o medialt snack... Tragiskt....( En ändring kommer kanske via EU)

Anmäl

Skrivet av Göteborg 2011-08-28 00:16

Kommer inte hända

Det är långt till en förändring... Räcker med att formulera en mening där orden "våra barn" ingår så är diskussionen slut. Jag är 42 år. Kanske kommer jag se en avkriminalisering innan jag dör, men jag är osäker. Själv har jag aldrig fattar grejen med droger, men det är en annan sak. Livet är tillräckligt tilltalande som det är - kanske är jag lyckligt lottad.

Anmäl

Skrivet av Staffan S 2011-08-30 09:24

Ett gott samhälle är ett samhälle utan droger

Berusningsmedel är substanser som ger artificiella upplevelser av lycka och välbehag, ofta betydligt starkare än någonting man annars kan uppleva. Just genom denna egenskap får de människor (och djur) att göra sig själva och andra illa, direkt eller indirekt. Berusningsmedel får människor att göra fel val, de försätter människor och deras omgivning i vanmakt.

Jag vill inte leva i ett samhälle med vanmäktiga människor där strävan efter kemisk lycka blir viktigare än strävan efter ett gott liv i ett hållbart samhälle.

Vi måste använda mer gemensamma resurser för att få människor att välja bort alkohol och andra droger. Lagstiftning är en god hjälp.

Anmäl

Skrivet av Anonym 2011-08-30 11:43

Ett gott samhälle...

Ett gott samhälle är ett samhälle där samhället ger fan i att polisera andra människor i samhället. Alltid detta snack om samhälle... En människa bör ha makt över sina egna handlingar, likaså att inta vilka substanser den vill så länge den inte skadar någon annan.

Jag är innerligt trött på att behöva betala notan för alla patrask som super X gånger i veckan och som kräver oerhörda resurser i polisbevakning, sjukvård och skadegörelse. Likaså är jag trött på att behöva betala notan för alla alkoholrelaterade skador i trafiken. På samma sätt har jag ingen lust att behöva betala för de som knarkar, plastikopererar sig, är feta osv. Sjukvårdsförsäkring med tillägg om man vill knarka (inkl alkohol och nikotin såklart) så skadar inte en Majarökande hippie dig eller "samhället" (suck) ett dugg. Jag skulle personligen aldrig gå så långt, men har flera vänner som röker flera gånger dagligen och som sköter jobb och om något blir de mycket mindre benägna att begå brott. Köra bil gör man förstås inte packad, heller inte pårökt.

Anmäl

Skrivet av Rose 2011-08-30 15:05

xx

@ Staffan

Läste du artikeln överhudutaget? Fler dör av droger i Sverige än i Holland. Så om du vill undvika missbruk bör du alltså göra som i Holland, inte som i Sverige. Din ''ett gott samhälle''-politik skapar missbruk och död. Det visar statistiken. Vis måste hitta andra sätt att hantera problemen.

@ Anonym

Flytta till USA då. Ingen skulle sakna dig. Allt du gör påverkar andra människor. Det kallas externaliteter inom Nationalekonomi. Därav bör även andra människor än du själv ha rätt att ha inflytande över dina val.

Anmäl

Skrivet av Rolf A 2011-08-31 11:05

Hmm

Du gör ett antal tankefel Staffan S.

För det första är avsaknaden av droger varken en tillräcklig eller nödvändig förutsättning för ett gott samhälle.

För det andra saknar din orsakskedja från ”berusningsmedel” till vanmakt all kausalitet.

Människor gör mer eller mindre gynnsamma val. "Rätt val” hör samman med rationalitet. Men i en "perfekt" ordnad rationell värld existerar å andra sidan inga val överhuvudtaget, vilket bättre definierar innebörden av ordet vanmakt.

För det tredje existerar ingen sann motsättning mellan drogbruk och strävan efter ”ett gott liv i ett hållbart samhälle”. Uttrycket ”kemisk lycka” är starkt diskursbundet.

Och för det fjärde, vilket är min åsikt: vad som saknas i narkotikapolitiken är varken propaganda eller lagstiftning utan omdöme.

Anmäl

Skrivet av Fonkydonky 2011-10-04 12:59

Knyter näven!

Tack Magnus Linton för att du tar matchen mot hycklarna som menar

på att Sverige har världens bästa narkotikapolitik. Den är uppbyggd på myter och rena lögner. Jag knyter min näve i fickan och känner hopp i hjärtat.

Det kommer att ta tid men vi kommer att lyckas.

Vi behöver dig, Magnus!

Anmäl
Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.
Böcker/Books
Cocaína: A Book on Those Who Make It
Breathtaking investigative journalism from the front line of the cocaine trade. BUY
De hatade
Om EU-kris, modern fascism och den europeiska radikahögerns nya måtavlor.ENGLISH
Cocaina
Om kokainets blodiga produktion och pulvrets växande roll som bränsle i krig och politik. ENGLISH
Kött på flykt
Samlade essäer, krönikor och reportage om liv, död, knark, män, manipulation och megastäder.
Americanos
Politiskt resereportage om Latinamerikas radikala förvandling. Inbunden utgåva slutsåld. ENGLISH
Veganerna
Om djurrättsrörelsens genombrott och andra laddade frågor: Vem har rätt att döda och varför?
Arena texter 1993-2013
Antologi. Jubileumsbok med det bästa ur magasinet Arena 1993-2003.
Att störa homogenitet
Antologi. Om kulturell renhet, homogena folk och det som stör bilden av Sverige.
Tungan på vågen
Antologi. Om vågmästeri, balansakter och populism i det samtida Europa.
Aktuella seminarier
Högerextremismen i Europa (Alingsås 3/11)
Högerextremismen i Europa (Göteborg 15/12)
Recenserat
Anabel Hernández: Narcoland - The Mexican Drug Lords and Their Godfathers
Ioan Grillo: El Narco - The Bloody Rise of Mexican Drug Cartels
Sigve Indregard (red): Motgift - akademisk ­respons på den nye høyreekstremismen
Alana Lentin och Gavan Titley: The Crisis of Multiculturalism - Racism in a Neoliberal Age
Börje Olsson (red): Narkotika - om problem och politik
Kofi Annan m fl: War on drugs (rapport från Global Commission on Drug Policy)
Johan Anderberg: Cannabusiness
Antonio Salas: El Palestino - una infiltración de las redes del terrorismo internacional
Wendy Hunter, Kurt Weyland, mfl: Leftist Government in Latin America - Successes and Shortcomings
Sebastian Edwards: Left Behind - Latin America and the False Promise of Populism
Ingrid Betancourt: Även tystnaden har ett slut
Garry Leech: Beyond Bogotá - Diary of a Drug War Journalist in Colombia
Tom Feiling: The Candy Machine – How Cocaine Took Over the World
Alfredo Rangel (red): La batalla perdida contra las drogas: legalizar es la opción?
Marc Gonsalves, mfl: Out of Captivity - Surviving 1 967 days in the Colombian Jungle
Mike Davis: Evil Paradises – Dreamworlds of Neoliberalism
Nikolas Kozloff: Revolution! South America and the rise of the new left
Martin Sivak: Jefazo - Retrato íntimo de Evo Morales
Zoé Valdés: La Ficción Fidel
Bra platser
American Prospect
Counterpunch
Democracy Now!
Eurozine
Guardian Weekly
Information
La Jornada
Le Monde Diplomatique
New Left Review
OpenDemocracy
Sin Permiso
South of the Border News
The Economist
The Nation
Dagspress
Clarín (Argentina)
El Mercurio (Chile)
El Pais (Spanien)
El Tiempo (Colombia)
Folha de Sao Paulo (Brasilien)
La Razón (Bolivia)
La República (Peru)
Los Angeles Times (USA)
New York Times (USA)
Reforma (Mexiko)
Últimas Noticias (Venezuela)
Blogg
Akuhujan
Annika Dalén
Caracas Gringo
Dosis de personalidad
Drogsociologi
Erik de la Reguera
Erik Halkjaer
Erik Jennische
Fri abort
Karolina Ramqvist
George Monbiot
Henrik Jönsson
Isobel Hadley Kamptz
John Swedenmark
Jonas Thente
Kalle Palmås
Kulturekonomi
Lars Vilks
Latin America News Review
Latin American Thought
Linna Johansson
Marc Cooper
Memory in Latin America
Per Wirtén
Rasmus Fleischer
The Latin Americanist
Todos Somos Geckos
Upside Down World