När Luiz Inácio Lula da Silva – en av världshistorien populäraste presidenter alla kategorier – nu lämnar över makten i Brasilien till sin handplockade tronföljare, socialisten Dilma Rousseff, vilar tiotalets största socialdemokratiska äventyr i den senares händer. Allt kan gå snett. Och allt kan gå rätt. Men ingen, lät Rousseff meddela i sitt segertal, behöver tvivla på var hennes primära fokus kommer ligga: jämställdhet mellan könen, en fråga hon satte före själva demokratin.

Medan Europas socialdemokrater vrider sig i plågor efter väljarnas exodus har reformistiska socialister fått Brasilien – världens femte största land såväl till yta som befolkning och snart, enligt samstämmiga beräkningar, globens femte största ekonomi – att trösta sig med. Se på, fundera över, lära av. Inget annat land har så effektivt och med demokratisk heder i behåll använt pragmatisk kapitalism för att göra medelklasser av bonde- och arbetarklasser som Brasilien de senaste åtta åren, och bokslut Lula är förvisso en fin present till efterträdaren men framstår också som en gärning omöjlig att reprisera; under Brasiliens år med "lulismo" har 14 miljoner nya fasta arbeten skapats, 25 miljoner människor har lyfts ur fattigdom, minimilönen har gått upp med 54 procent och under de två mandatperioderna har tillväxten varit mer än tre gånger så hög som under de åtta år som föregick arbetarpartiets historiska seger 2002.

Det tidigare så hopplöst exotiserade landet är i dag hela världens ekonomiska kelgris och Alain Touraine, legendarisk fransk sociolog, är bara en av alla intellektuella giganter som de senaste året konstaterat att Latinamerikas största nation, till skillnad från många andra länder i Syd, "bär på alla förutsättningar för att föda ett helt nytt samhälle".

∼

Om nollnolltalet var tiden då Latinamerika blev politiskt rött – undantagen var få – är tiotalet tiden när alla dessa revolutionära eller reformistiska samhällsprojekt ska upp till bevis. Vad fungerade? Vad kollapsade? Vad händer nu?

Högerns seger i Chile tidigare i år fick en del analytiker att tro att vänstertrenden hade brutits men redan då visste alla att Brasilien – där hälften av alla sydamerikaner bor – är det enda land som ensamt kan slå an kontinentala toner, och när Dilma nu tar över efter Lula är all tevekan som bortblåst: vågen fortsätter – även under tiotalet kommer Latinamerika att vara jordens rödaste hörn.

Men medan Venezuelas Hugo Chávez surrat sig fast vid makten trots fallande stöd, brottas med inflation på 25 procent och väntar nolltillväxt 2010 har Brasiliens inte bara tyglat inflation och sett ekonomin växa så det knakar utan framför allt har arbetarpartiet stärkt sina positioner i kongressen och avstått från alla populistiska lockelser genom att byta ut sin hyllade ledare. Så vad består denna lulismo, i så uppenbar kontrast till chávismo, som Dilma Rousseff nu ska förvalta och utveckla egentligen av? Kommer vi om tio år att prata om dilmismo – åren då latinamerikansk upprorsanda tog det definitiva klivet bort från populismen, tiden då kontinentens kvinnokamp besegrade Vatikanen och fri abort, dagis och könsbalanserade parlament med full kraft etablerade sig på världens orättvisaste kontinent?

Sannolikt inte. För vad Dilma Rousseff nu tar över är enligt statsvetaren André Singer, tidigare medarbetare till Lula, ett projekt byggt i en säregen miljö präglad av "folklig konservatism". Efter regeringens offensiva ekonomiska politik finns i dag 91 miljoner brasilianare som kan köpa platteve, bilar, vitvaror, flygresor och egna hem – men dessa nya konsumerande medelklasser skiljer sig starkt från sina sociala kusiner i länder som Argentina, Chile eller Mexiko. De består, konstaterar sociologen Rudá Ricci sin nya bok Lulismo, av folk som är mycket belåtet knutna till små och djupt religiösa sammanhang; de är socialt engagerade men bara i kristna mönster, de kör gärna bil men läser inte, de har en stark känsla för rättvisa i det lilla men är helt ointresserade av att kämpa för egna eller andras universella rättigheter.

Det är i denna Latinamerikas proletära version av Gnosjöandan lulismon slagit rot och som Dilma nu hoppas kunna leda i feministisk riktning, en ambition som höll på att kosta henne segern. Inspirerad inte bara av Karl Marx och Rosa Luxemburg utan också av 1900-talets europeiska välfärdsstater har hon under hela sitt politiska liv drivit frågan om fri abort och aktiv spridning av preventivmedel, hörnpelare i varje välfärdsprojekt – ända tills valskampanjens sista dagar. Ställd mot väggen av politiska motståndare och väljarkåren tvingades hon till avbön och bedyrade att under sin tid vid makten inte initiera en avkriminalisering av abort, något som var sjunde brasiliansk kvinna har gjort och som varje år driver tre hundra av landets kvinnor i döden. Pragmatism – Lulas främsta kännemärke – lär också bli Dilmas melodi och till tidningen Pagina 12 säger en av arbetarpartiets höjdare, luttrad av allt religiöst väljarflirtande, att landets nya president förvisso lovat att inte ta egna initiativ i abortfrågan – men heller inte lovat att lägga in sitt veto om lagförslaget kommer från annat håll: "Båda presidentkandidaterna i valet ägnade hela kampanjen åt att prata om religion, men i sina eftervalstal tackade ingen av dem Gud."

Oavsett slutlig utgång i abortstriden lär Brasiliens första kvinnliga president få nöja sig med jämställdhetsreformer på mindre minerade fält, om än stora. Profilfrågan är vald med omsorg eftersom Rousseff behöver markera distans gentemot Lula – han tas för givet sitta kvar som grå eminens – samtidigt som hon låter lulismons framgångsrika sociala och ekonomisk politik ligga fast. Sex tusen nya daghem har utlovats, men framför allt kommer hennes gärning ligga på symbolplanet. Arvet efter Lula handlar inte bara om effektiva reformer som tillfredsställt såväl fattiga som rika och lokala som globala marknader, utan också en tydlig signal om att arbetare, bönder, kvinnor, svarta och ursprungsfolk inte längre är exkluderade från politiska församlingar och poster. Är det någonting den latinamerikanska vänstervågen som helhet, Lula är bara dess bästa exempel, tagit död på så är det en viss sorts ledare; han – det var alltid en han – som var vit i hyn, körde Mercedes, pratade engelska, bar rätt efternamn och hade samlat akademiska poäng på ett prestigefyllt universitet i USA. I dag är doktorshattarna sällsynta i Latinamerikas tidigare så hierarkiska politiska miljö; Chávez kommer från fattig familj på landsbygden, Bolivias Morales är aymaraindian renons på vit bildning, Uruguays Mujica är före detta gerillakrigare, Lula är i grunden svarvare. Etcetera. Den etiska styrkan i dessa projekt – populistiska eller ej – är att samtliga ledare sett det rasistiska och patriarkala klassamhället med den förtrycktes blick och drivs av en genuin ambition att förändra det. Dilma Rousseff, genusmedvetet frammatchad av arbetarpartiet, är inte Latinamerikas första kvinnliga statschef men hon är historiens första kvinna på presidentposten i det enda land som totalt dominerar kontinenten. Och förutom att leda landet blir hennes främsta uppgift, som hon själv uttryckte det efter löfte om åtminstone två tredjedelar kvinnor i regeringen, att "naturalisera kvinnors närvaro i makt".

∼

Vid sidan av kontrollerad inflation, nya medelklasser och brutna maktmönster är Lulas viktigaste efterlämning en ny typ av fattigdomsbekämpning. Hans Bolsa Familia, ett statligt bidrag till landets fattigaste familjer villkorat av att barnen vaccineras och närvarar i skola, har varit så effektiv att programmet hyllats även i de mest marknadsliberala kretsar. I boken Left Behind – Latin Amerika and the False Promise of Populism, en stenhård uppgörelse med all tro på att staten kan lägga saker till rätta, skriver ekonomiprofessorn Sebastian Edwards motvilligt att programmets innovativa aspekt – något som också ligger i linje med Rousseffs ambitioner – är att bidraget i första hand skrivits ut till mödrar.

Misärbekämpningsprojektet har förändrat livet för 12 miljoner familjer och i en utvärdering skrev Världsbanken att nyckeln till dess framgång var att det verkligen nådde botten, sociala skikt som aldrig tidigare haft kontakt med staten, utan att resurser flöt bort i andra riktningar: "Det är ett av världens bäst riktade sociala program. 94 procent av resurserna når landets 40 procent sämst ställda." I dag är Bolsa Familia modell för statliga interventioner i social misär i många länder över hela Latinamerika.

Bolsa Familia har utan tvekan en air av populistisk allmosa över sig – regeringen knöt miljontals röster till sig – men i ljuset av Brasiliens enorma storlek spelar programmet också en avgörande roll för den nykeynesianism Lula sjösatt och som Dilma nu har att hantera. Redan 2004 hade Brasilien, eftersom Lula såg det som en fråga om nationell suveränitet, betalat tillbaka alla sina lån till IMF, och sedan dess har den marknadstillvända politiken gått hand i hand med strategiska megastimulanser från staten. Med Bolsa Familia har arbetarklassens köpkraft stigit med 18 procent, och under den globala krisen 2008-2009 skrev regeringen ut en stor mängd miljarder i subventioner till bostadslån för låginkomsttagare – något som till och med fick strikt liberala The Economist att buga under rubriken "Lulas arv": "Landet som brukade kollapsa så fort världsmarknaden nös var ett av de sista att gå in i lågkonjunktur 2008 och ett av de snabbaste att ta sig ur 2009."

Ändå är det arbetarpartiets – i dag Lula, i morgon Dilma – ambitioner med det halvstatliga oljebolaget Petrobras, nu världens näst största, som väcker mest förhoppningar om att epoken Lula inte var en glänta i historien utan Brasiliens definitiva kliv ur tredje världen. När man nyligen hittade fyndigheter som beräknas till 33 miljarder fat utanför Rio de Janeiros kust gjordes en av de största emissionerna någonsin på den globala kapitalmarknaden, men regeringen köpte lejonparten av aktierna – och ökade därmed statens andel i näringen från 40 till nära 50 procent. Trots många risker och frågetecken, inte minst tekniska, kring hur oljan ska tas upp har Lula och Dilma kallat de nya oljefynden för "Brasiliens andra självständighet" och efter mönster från Norge skapat en oljefond för att säkra en progressiv fördelning och statens kontroll över de framtida intäkterna. De nya stimulanserna av den inhemska marknaden, statens kontroll över oljan och inte minst Kinas allt mer skriande efterfrågan på brasiliansk soja, järnmalm, kött och mycket annat fick nyligen Marcelo Neri, chefekonom på Getulio Vargas-universitetet, att hävda att i ekonomiska termer befinner sig landet just nu i "det bästa ögonblicket i Brasiliens historia."

∼

I denna tiotalets euforiska socialdemokrati som så snyggt tycks surfa mellan tillväxt och fördelning – nu tryfferad med Rousseffs jämställdhetsambition – finns emellertid flera men framför allt ett strukturproblem som kan fräta sönder såväl Dilmas som Lulas eftermäle och, betydligt värre, hela Braslien: utbildning.

Av de orosmoln som drar runt i utkanterna av solskenshistorien Brasilien – svaga institutioner, organiserad brottslighet, galet pensionssystem, korrumperad poliskår, annalkande energikris – kan inget mäta sig med det faktum att hela boomen varit hedonistiskt besatt av materiella värden. Medan Bolivia och Venezuela, Latinamerikas "populistiska" länder, satsat enorm kraft på att alfabetisera de fattigaste medborgarna har Brasilien satsat allt på att få dem att köpa prylar. De institutioner som nu imponerat talar om att så och så många miljoner "lyfts ur fattigdom" rör sig med strikt materiella definitioner och bortser helt från det faktum författaren Henrik Brandão Jönsson sätter fingret på i en ny skrift från Utrikespolitiska Institutet: tre fjärdedelar av Brasliens befolkning kan inte läsa och skriva ordentligt. Landet som tänker sig att snart kliva in i den industrialiserade världen ligger i läskunnighet långt efter till och med Bolivia, Sydamerikas fattigaste land.

Det går förstås inte ihop. Trots en allt mer tevetittande bonde- och kåkstadsbefolkning är Brasilien än i dag världens tionde mest ojämlika land och det havererade utbildningssystemet är fiaskots kärna. Den så hyllade lulismon – självidentifierad som marknadsanpassad socialism – har under konsumtionskalaset missat det faktum att landet till skillnad från världens utvecklade länder har en extremt ung befolkning och att den ekonomiska boomens hållbarhet står och faller med kvaliteten på kommande generationers hjärnor. Vad Brasilien behöver, skriver Siân Herbert i en kritisk essä i Guardian, är en kulturell och strukturell utbildningsrevolution. I dag satsas nästan inga statliga pengar på offentliga skolor men väldigt mycket på offentliga universitet. De förra är så dåliga att bara fattiga går där, och de senare – som är gratis – är bra och prestigefyllda vilket gör att bara de som haft råd med privatskola kommer in. Resultatet blir en rasifiering av samhället där statens sätt att investera aktivt ökar ojämlikheten och förhindrar social rörlighet i stället för tvärtom, och redan 2008 varnade Världsbanken för problemet: "Sorgligt nog innebär Brasiliens nuvarande utbildningssystem att landet kommer hamna efter andra utvecklingsländer i en framtid av global konkurrens."

Sedan dess har ingen, inte heller Dilma, föreslagit en rejäl skolreform. Däremot har de eventuella oljevinsterna – oklart om och när de kommer – öronmärkts för utbildning. Det är ett högt spel med det nya millenniets mest löftesrika reformistprojekt, och frågan om PT, Lula, Dilma och deras insatser till slut blir en glänta i historien eller ett bestående språng vilar nog i svaret på Siân Herberts dubbelbottnade och helt avgörande fråga: Can Brazil learn from its success?

Magnus Linton