Bloggtråden "Från tryck" var tydligen så intressant att Sveriges Radio nu tar upp ämnet. I P1:s program Medierna i morgon lördag debatterar jag och Lasse Wierup om han är "korrupt" eller ej. Formuleringen är hans egen och jag försökte förklara att min poäng givetvis inte var att boken Kokain kommit till under några formellt formulerade villkor från svensk polis, utan bara att dess analyser, metoder och slutsatser var bakbundna av Lasses behov av att inte förlora sina poliskällor. Jag har svårt att förstå upprördheten eftersom det senare finns dokumenterat i det mejlutbyte vi haft om saken. Många andra saker finns att säga om det Lasse kallar "journalisters speciella ansvar" i drogfrågan och jag återkommer här om det. Men helt kort handlar det om att jag menar att journalister har exakt samma ansvar i denna fråga som i andra, nämligen att berätta det som är sant och relevant utan hänsyn till publiceringens konsekvenser (om inget mänskligt liv direkt står på spel) och Lasse menar att vi har ett ansvar i denna fråga som är av annat väsen än det vanliga journalistuppdraget. Riktigt hur detta ser ut fick jag inte klart för mig, men han tycks mena att det i journalistkåren finns en "romantisering av droger" som strider mot vad journalister borde syssla med. Jag skulle gärna se exempel på denna våg av romantiserande publiceringar för jag känner inte igen den. Tvärtom menar jag att det är ett häpnadsväckande påstående, med tanke på att den enda riktigt stora – o här pratar vi nationella skandaler av historiska mått – anklagelse man kan rikta mot svensk media är att den under de trettio senaste åren berättat allt annat än det som är sant och relevant om droger utan istället ställt upp på polisens, politikernas o hela myndighetssveriges krav på ett hundraprocentigt konsensus om att ENBART ta hänsyn till konsekvenser – oavsett fakta. Det har lett till att, som Björn Fries riktigt konstaterat, "vi i Sverige inte vet någonting om droger".