Som jag antytt i tidigare inlägg var de opinionsundersökningar som visade att Antanas Mockus hade en reell chans att vinna dagens colombianska presidentval för mycket gjorda i storstäderna och därmed värdelösa. Uribismons kandidat Juan Manuel Santos – i egenskap av fd försvarsminister ytterst ansvarig för flera av de människorättsskandaler som just nu skakar landet – vann stort med 47 procent mot Mockus 21 procent. En praktseger. Och han kommer, om inget sensationellt händer de närmsta veckorna, lätt vinna i andra omgången 20 juni. Colombia går därmed vidare i den rikting som slogs in på i och med kongressvalet i mars då högern stärktes ytterligare och flera partier bildade av kriminella godsägare tog sig in i kongressen.

Slutsatsen man kan dra är flera men franför allt: a) Colombia är ett land vars folk fortsätter att efterfråga aukoritära lösningar på landets problem. Skulden till detta vilar tungt på Farc, som i princip är den kraft som skapat och under nollnolltalet underhållit Alvaro Uribes militärpopulistiska projekt, det som nu alltså blir kvar vid makten. b) I Colombia bryr sig väljarmajoriteten inte om huruvida politiker, kongressledamöter eller regeringar arbetar med lagliga eller olagliga metoder så länge de håller gerillan på mattan. c) Den femtio år långa konfliktens grundläggande problem – fattigdom, jordkoncentration, korruption o en allt mer sofistikerad knarkhandel – har nu hamnat ännu ett snäpp längre från sin lösning o det lär nu bli mer av åtgärder som är effektiva på fem års sikt men förödande i ett femtioårsperspektiv. d) Den redan förödande konflikten med Venezuela kommer att tillta, och ett krig är allt mer sannolikt.