Bor i Sthlm och Bogotá och skriver just nu mest om södra Amerika. Här kan du köpa böcker, följa blogg och hitta läsning om Latinamerika.
BLOGGTEXT | Publicerad 2012-05-14 00:16 2 kommentarer
Kubanska Prensa Latina skriver idag att Farc är redo att frige Romeo Langlois under några specificerade omständigheter: att det går att komma överens om en säker plats och att det sker till en kommission bestående av senatorn Piedad Cordoba, Röda korset och en representant från den nya franska Hollande-regeringen. Det är goda nyheter. Fick just samma bild bekräftad från centralt placerade personer. Även om byråkratin runt överlämnandet börjat svälla och allt därför kan dra ut på tiden kommer helvetet sannolikt snart vara över. Underbart. Här BBC:s story om saken.
BLOGGTEXT | Publicerad 2012-05-08 14:36 1 kommentar
Efter att allt för ett par dagar sedan såg bättre ut i fallet Romeo Langlois börjar det mörkna igen. Farc, gerillan som enligt egen utsago inte längre kidnappar människor, har nu meddelat - om man utgår från att det som refererats i internationell press faktiskt kommer från Farc - att Romeo fortfarande betraktas som "krigsfånge" och att ett frigivande är villkorat av att det "startas en nationell och internationell debatt om hur rapporteringen om den colombianska konflikten egentligen går till." Den som inte kidnappar kan givetvis inte hålla civila fångna och kräva saker i ubyte mot deras frigivning - då kidnappar man. Och att betrakta Romeo som krigsfånge är, som jag tidigare skrivit, absurt. Det vet Farc. Romeo Langlois är den utländske journalist som mest ingående bevakat systematiska övergrepp mot civila begångna av den colombianska staten, såväl i fråga om dess produktion av "falsos positivos" och internflyktingar. Om Farc vill få en bättre balans i bevakningen av vad som pågår i Colombia är det första de borde göra att se till att Romeo Langlois åter kommer i arbete.
Det betyder inte att gerillan inte har två bra poänger även om deras medel för att nå mål är förkastliga. Som jag skrev i tidigare inlägg är den colombianska militären och narkotikapolisenen, som Farc korrekt påpekar, en medialt manipulerande maskin - allt detta är väl belyst både min bok Cocaína och i mycket av Romeos rapportering - som inte heller skyr några medel för att nå sina mål. Jag tror vi alla väntar på Romeo Langlois egen berättelse om vad som egentligen hände och händer dessa dagar och jag är rätt säker på att den kommer kasta ett avslöjande och helt oförutsägbart ljus över mycket - på båda sidor. Återigen: vill Farc ha en diskussion om den colombianska konfliktens medieproblem så kan en sådan debatt omöjligen få en bättre start än frigivandet av Romeo Langlois.
Farcs andra poäng gäller deras - återigen förutsatt, vilket ifrågasätts här, att det som publicerats verligen kommer från Farc - retoriska fråga om vad som hade hänt om en utländsk journalist hade gripits av militären under en resa med gerillan. Det vill säga det som hände Schibbye och Persson i Etiopien. En bra fråga, och ett av de verkliga eländen som blivit konsekvenserna av "kriget mot terrorismen". Att seriöst bevaka den colombianska konflikten är idag svårt och extremt riskfyllt - Romeo Langlois är den som ihärdigast trotsat riskerna o flera gånger rapporterat "inifrån gerillan" - eftersom det blivit så farligt att färdas med Farc, en organisation som numera är terroriststämplad av såväl EU som USA. Man riskerar dömas för samröre med terrorister om man med gerillans medgivande vistas i av dem kontrollerat område. Detta är ett växande problem inte bara för att det försvårar en demokratiskt nödvändig och allsidig bevakning av konflikten utan också för att det stärker de ofta vildsinta - men alltså inte helt avvisbara - konspirationsteorierna som hela tiden ger näring åt Farcs föreställningsvärldar. Frank La Rue, FN.s rapportör om yttrandefrihet, uttalade sig igår klokt om fallet Langlois.
BLOGGTEXT | Publicerad 2012-05-07 00:09 1 kommentar
Äntligen lite goda nyheter angående Romeo; Farc har nu utfärdat en officiell kommuniké - går att se hela videon via El Tiempos artikel i ärendet - där man medger att man har honom, att han är vid god hälsa, att man betraktar honom som krigsfånge men att han sannolikt kommer friges snart. Det senare har Farc sagt många gånger förr utan att mena det men när den colombianska senatorn Piedad Córdoba, politikern som varit den förhandlande hjärnan bakom en mängd frigivningar av andra kidnappade, tolkar Farcs agerande och ord som att Romeo med stor sannolikhet faktiskt snart är fri finns det skäl att tro att det stämmer.
Romeo Langlois - ett fall för världen
BLOGGTEXT | Publicerad 2012-05-04 16:47 2 kommentarer
Efter en helvetisk vecka av hjärtskärande osäkerhet kring vad som egentligen hänt en av mina bästa vänner i Colombia - den franske journalisten Romeo Langlois vars dramatiska öde nu är stor nyhet i Frankrike och hela Amerika - fick jag just från säker källa en bekräftelse på att han verkligen är vid liv och i Farcs händer. Total förvirring har präglat mycket medierapportering efter att en "kommuniké" från en "kvinnlig gerillamedlem i Farcs 15:e front" gått ut som sade att han var i säkert förvar hos gerillan - varpå Farc meddelade att de inte kände till gerillakvinnan och vägrade att vare sig bekräfta eller dementera att de hade honom.
Den dramatiska händelsen - en bakgrund på engelska kan läsas här - har nu blivit slagträ i den franska valkampanjen och sedan det står klart att Farc faktiskt har honom är två saker viktigare än allt annat för pressfriheten i Colombia och för att Romeo ska återfå sin frihet; dels att klarhet bringas i vem Romeo Langlois egentligen är, dels att Farc - som EU:s utrikeschef Catherine Ashton poängterade i förrgår - tar chansen att visa att man menar allvar med sin aktuella deklaration om att man nu helt upphört med kidnappningar som politiskt vapen genom att omedelbart frige honom.
Att Romeo Langlois reste tillsammans med antinarkotikapolisen ute på uppdrag att spränga ett kokainlaboratorium - en operation identiskt med den som generade kapitel fyra i min bok Cocaína - när operationen attackerades av Farc har av vissa tagits som intäkt för att Langlois, korrespondent för France 24 och Le Figaro, skulle höra till den typ av naiva utländska journalister som lånar sig till att sprida regeringsbilden av den heroiska militärens ädla kamp mot "narkotikagerillan". Inget kunde vara mer felaktigt. Det är helt riktigt att den colombianska regeringen och antinarkotikapolisen bedriver ett mediekrig i vilket dessa bildmässiga och medialt sexiga räder, ibland helt riggade, varit ett fenomenalt propagandavapen, men Romeo Langlois är den europeiske journalist som mest systematiskt och under längst tid granskat den colombianska konflikten ur alla perspektiv. Han är mer än någon annan bekant med alla propagandadimensioner av den colombianska konflikten och med ett helt decenniums erfarenhet av konfliktbevakning i landet fullständigt omöjlig att "använda".
Som varje journalist som vill komma en konfliktdynamik nära har han tagit stora personliga risker och med sin kamera rest överallt i landet och av helt naturliga skäl befunnit sig på alla sidor av de skottlinjer som i den absurda colombianska konflikten är betydligt fler än två. Via denna länk kan flera av hans avslöjande dokumentärer, tyvärr bara på franska, laddas ner och detta vittnesmål (på spanska och franska) ger en bra bild av hans sätt att ge röst åt de sargade minoriteter som allra hårdast drabbats av kriget. Strax innan det tragiska försvinnandet hade hans senaste film, gjord tillsammans Pascale Mariani, Pour tout l’or de Colombie premiär och en del spekulationer har gjorts om den kan ha något med försvinnandet att göra, vilket jag själv - i alla fall utifrån den information som idag är känd - har svårt att tro.
Filmen, gjord för Canal+, avslöjar hur Colombia med hjälp av flera beväpnade krafter - inte bara paramilitärer och gerillan - dräneras på guld och vilka fatala konsekvenser verksamheten, driven av starka ekonomiska intressen hos globala bolag och lokala politiker, får för arbetare och ekosystem och filmarna trampar utan tvekan en rad känsliga intressen på tårna. Inte minst korrupta politiker, kända för allianser med frilansande dödsskvadroner. Men givet förloppet vid skottlossningen i lördags och dess kaosartade förlopp är det svårt att se att något mer planerat i relation till Romeo låg bakom. Det var en standardutbrott mellan gerilla och militär och det frågetecken som kan resas gäller varför antinarkotikapolisen accepterade att ta med en civil person på en operation i ett så uppenbart hett område som Caquetá, sedan länge till stor del kontrollerat av Farc.
Romeo Langlois är en oberoende journalist i bästa bemärkelse och den kanske viktigaste europeiska reportern på plats i dagens Colombia, varför hans omedelbara frigivning är en angelägenhet för hela världen. Fallet påminner delvis om de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson och de dilemman varje självständigt undersökande reporter som försöker tjäna demokrati och öppenhet genom att ta sig in i stängda områden ställs inför: antingen reser du med gerillan eller så reser du med staten - eller så får världen inga rapporter. Att vid ett visst ögonblick befinna sig med den ena gruppen är inte att sympatisera med den.
Alla idéer om ett militärt fritagande är nu avskrivna och bollen ligger idag hos Farc, och det första som måste ske är en officiell deklaration från gerillan om Romeo Langlois fysiska tillstånd och sedan en så omedelbar frigivning som möjligt. Varje tanke på Romeo Langlois som "krigsfånge" är, om de verkligen skulle omfattas av gerillan, befängd. Människorätts- och pressfrihetsorganisationer i hela världen bör uppmärksamma fallet och använda alla påtryckningsmedel som står till buds för att påskynda och försöka bidra till att detta redan blodiga drama får ett snabbt slut. En Romeo Langlois i fångläger i stället för bakom kameran är inte bara en enskild humanitär tragedi, utan också ett knivhugg mot bevakningen av världens längsta ännu pågående inbördeskonflikter.
Nedan lite bakgrund och mer läsning (obs att mycket skrevs innan den uppmärksammade kommunikén ifrågasattes):
BBC: Farc rebels 'holding Romeo Langlois as prisoner of war'
Al Jazeera: French journalist kidnapped in Colombia
CNN: Colombian rebels say French journalist is 'prisoner of war'
France 24: FARC rebels say they are holding FRANCE 24 journalist
El Espectador: Romeo Langlois, gran conocedor de las Farc, siempre cerca del peligro
El Colombiano: Romeo Langlois es periodista y no prisionero de guerra
Caracol: Unasur pide a las Farc que si tienen al periodista francés lo liberen
El Tiempo: Hollande promete trabajar por liberación de periodista francés
BLOGGTEXT | Publicerad 2012-04-28 14:21 19 kommentarer
Deltog tyvärr i en debatt i Aktuellt igår om cannabis (finns på svt play 27/4 börjar 14.20 in i programmet) efter att jag än en gång låtit mig övertalas att vara med i teve trots att jag vet att mediet är för direkt för att hantera nyanser och mer sofistikerade resonemang. Ser nästan ut som jag hävdar att marijuana och hasch är helt ofarliga droger, vilket jag absolut inte menar. Cannabis bör inte användas av unga människor eftersom bruk - som Erik Leijonhuvud säger - hämmar ofärdiga hjärnors utveckling. Långvarigt bruk av cannabis förstör närminnet och personer som röker mycket och länge blir väldigt tjatiga och paranoida. Tråkiga att ha samtal med. Sega, korkade. Jag har själv flera vänner, framför allt amerikaner, vars närminne är borta. Kommer aldrig tillbaka. De har ofta väldigt bra humor, men berättar samma historier om och om igen som senila åldringar.
Det betyder inte att cannabis på alla sätt är en mildare drog än det brutala alkoholet som ju snarast leder till döden om man berusar sig med det med samma frekvens som man med lätthet och utan större problem kan röka cannabis en viss tid av sitt liv. Jag står för allt jag säger i inslaget men presenterat så kort och med insikt om tevemediets oerhörda genomslagskraft får jag dåligt samvete över hur nyansfattigt det blev. Jag är helt för en avkriminalisering av eget bruk, jag menar att svensk narkotikapolitik är byggd på politiserade fantasier som dödar människor i onödan och jag skulle som förälder bli mer bestört om mina barn rökte tobak än gräs - men tonåringar ska självklart inte röka cannabis. Det smärtar mig att det inte tydligare framkom.
Angående slutklämmen om det narkotikafria samhället så menar jag också vad jag säger, men det stora skälet till det är inte allas rätt att fritt berusa sig - vilket det kanske såg ut som jag menade - utan att varje nykter bedömare vet att den kontrollapparat som skulle krävas för att skapa det drogfria samhället är oförenlig med demokrati (våra fängelser, världens mest övervakade platser, är fulla av narkotika). Försvarare av svensk modell har på senare tid - bara för att rädda sig från idéns uppenbara idioti - börjat hävda att det målet bara ska ses som ett "inriktningsmål", som trafikens nollvision, men det är inte sant. Det yttersta skälet till den svenska politiken dödar tusentals missbrukare i onödan är just att politiken byggts för att faktiskt realisera det narkotikafria samhället. Jag har skrivit en essä om det som kommer i sommarnumret av Arena. Ingen skugga över Aktuellt - de skötte sig utmärkt - men jag ska för klarhetens skull försöka hålla mig till text framöver.
BLOGGTEXT | Publicerad 2012-04-04 18:30 4 kommentarer
Ett av få upplyftande fenomen som behandlades i min bok De hatade var det faktum - när boken kom ut var det ett faktum - att främlingsfientliga och nyfascistiska partier i det turbulenta Sydeuropa inte klivit framåt som ett direkt resultat av den kris som förra året fattade grepp om länder som Grekland, Italien, Spanien och Portugal. Nu verkar den saken inte längre stämma, vilket Studio ett i dag speglar i ett bra reportage av Katja Magnussson. Oroande. Men knappast överraskande.
BLOGGTEXT | Publicerad 2012-04-04 02:48 5 kommentarer
I dagens Studio ett gick ett mkt bra o klargörande reportage om svensk narkotikapolitik och till och med Maria Larsson säger nu klart o tydligt att substitutionsbehandlingen haft "mkt bra resultat" och därför måste byggas ut. Stort steg. Sjukt nog lyckas hon ändå hävda att svensk drogpolitik är ett föredöme i världen o programledarna var dessvärre inte pålästa nog att punktera henne. Händer mycket på fronten nu. Roligt. Men framför allt viktigt. Har skrivit en ny essä om utopismens konsekvenser som går i nästa eller nästnästa nummer av Arena.
BLOGGTEXT | Publicerad 2012-03-26 16:40
Nedan ett antal artiklar som publicerats på olika håll de senaste månaderna men som jag ser att jag missat att lägga ut här. Sorry. Analysen av Kofi Annan-rapporten om drogkriget tror jag innehåller en del perspektiv som aldrig tidigare givits i svensk press.
Omvärlden 5/11 ANALYS | 2012-03-26 6 kommentarer
När några av den globala människorättsscenens tyngsta namn - Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Javier Solana, Louise Arbour, Mario Vargas Llosa - i juni krävde ett slut på "kriget mot narkotikan" reagerade ansvarig svensk minister med en konspirationsteori: "Varning för maktens cannabislobbyister" (Expressen 5/6).
Det globala kriget mot narkotikan, hävdade förre FN-chefen, bygger inte bara på en vanföreställning om vad droger är utan kriget har också misslyckats med "förödande konsekvenser för människor och samhällen över hela världen". Exakt femtio år efter att FN slog fast den förbudslinje som sedan dess reglerat alla nationers drogpolitik och fyrtio år efter att president Nixon i samma andra deklarerade USA:s "war on drugs" - via polisiär och militär jakt på producenter och konsumenter skulle man, i likhet med den idé som kom att prägla Sverige, skapa "ett narkotikafritt samhälle" - såg det globala bokslutet förfärligt ut: vid millenniets slut konsumerade 17 miljoner människor heroin och opium, lika många tog kokain och 160 miljoner rökte cannabis. 
Internationella Studier 1/12 REPORTAGE | 2012-03-26
När Dilma Rousseff - Brasiliens första kvinna på presidentposten - för ett år sedan höll sitt segertal sade hon att ingen behöva tvivla på var hennes politiska fokus skulle ligga: jämställdhet mellan könen, en fråga hon satte före själva demokratin.
-- Mitt mål är att det som just hänt blir helt naturligt i stället för helt unikt.
Samlade essäer, krönikor och reportage om liv, död, knark, män, manipulation och megastäder.
Politiskt resereportage om Latinamerikas radikala förvandling. Inbunden utgåva slutsåld.
Om djurrättsrörelsens genombrott och andra laddade frågor: Vem har rätt att döda och varför?
Skrivet av Annika 2012-05-14 16:15
Jag håller tummarna!
Skrivet av juyuy 2012-05-16 14:16
yuyu
http://svt.se/ug/6-av-10-avradde-kvinnan-fran-att-polisanmala