USA:s war on drugs – en idé byggd på religiös paranoia och amerikansk vapenmakt, född av Nixon, formad av Reagan, förvaltad av efterträdarna – driver sakta fram ett storkrig i Latinamerika och nu står utbrottet som ett hotfullt nyårslöfte för dörren. Obehagligt, men väntat.
⇥

Lagom till jul meddelade högerregeringen i Colombia, USA:s sista vän i ett hav av nyrevolutionära regeringar, att man "aktiverar" sex flygbataljoner och med Vita husets stöd bygger en stor militärbas vid gränsen till revolutionära Venezuela, efter att Hugo Chávez förklarat att han "förbereder sig för krig" och har skickat 15 000 stridsklara soldater till gränsen. Tupparna – båda ländernas presidenter är fullfjädrade populister – glor nu på varandra med USA som både domare och spelare på Colombias sida i en konflikt helt byggd av kokain.
⇥

Dramat har skapats i lager men är i grunden enkelt. USA:s historia av att beroende på strategiska intressen jobba med eller emot knark är väl dokumenterad – Iran-Contras-affären, samarbetet med Manuel Noriega, maffiahjälp i mordet på Pablo Escobar – och när allt fler länder i Sydamerika blev socialistiska gjorde George W Bush i ett retoriskt genidrag war on drugs synonymt med war on terror. En situation uppkom där de som inte bedriver drogbekämpning på det sätt USA vill – Bolivia och Venezuela menar att det är efterfrågan, koncentrerad till USA och EU, som måste bekrigas – gör sig skyldig till stöd till knarkproduktion, det vill säga stöd till terrorism. Det vill säga är, i den nya världsordningen, legitimt militärt mål.
⇥

Under samma tid har Vita huset via den sympatiska rubriken narkotikabekämpning pumpat Colombia så fullt av vapen att landet trots sin relativa litenhet blivit spanska Amerikas största militärmakt, överlägsen alla grannar. Chávez tolkar floden av nya rapporter – från FN, CIA, DEA – som uttrycker "stark oro" för att kokaintrafiken ökat i Bolivia och Venezuela som fabricerade ursäkter för en kommande attack mot ländernas "stöd till terrorism".
⇥

När Colombia i strid med böner från alla Latinamerikas ledare nyss gav USA grönt ljus att i drogkrigets namn använda landets militärbaser rann bägaren över för Chávez, och idag är gränsen en explosiv krigszon. Med Obama som ÖB lär USA sitta still i båten, men Chávez har empirin på sin sida och 30 år av floppat drogkrig har skapat sin egen kontext och gött en hel rad nya militära monster, plus några fantasifoster, som nu alla är rädda och trängda. Det smäller lätt.

Magnus Linton