Bokförlaget Atlas
När jag får tid ska jag - bor mest i Sthlm numera - se över hela den här webbplatsen. Köpfunktionen till böckerna här intill funkar till exempel inte.
Alla texter
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
juli (3 st)
juni (2 st)
maj (5 st)
april (6 st)
mars (5 st)
februari (4 st)
januari (8 st)
Arkiv 2013
december (3 st)
november (3 st)
oktober (1 st)
september (5 st)
augusti (5 st)
juni (1 st)
maj (10 st)
april (9 st)
mars (9 st)
januari (4 st)
Arkiv 2012
december (1 st)
november (2 st)
oktober (9 st)
september (6 st)
augusti (5 st)
juli (6 st)
juni (3 st)
maj (9 st)
april (3 st)
mars (10 st)
februari (1 st)
januari (6 st)
Arkiv 2011
december (4 st)
november (4 st)
oktober (3 st)
september (8 st)
augusti (4 st)
juli (1 st)
juni (11 st)
maj (4 st)
april (4 st)
mars (5 st)
februari (5 st)
januari (6 st)
Arkiv 2010
december (3 st)
november (9 st)
oktober (20 st)
september (16 st)
augusti (7 st)
juli (1 st)
juni (2 st)
maj (8 st)
april (12 st)
mars (9 st)
februari (8 st)
januari (25 st)
Arkiv 2009
december (5 st)
november (16 st)
oktober (16 st)
september (12 st)
augusti (13 st)
juli (20 st)
juni (13 st)
maj (21 st)
april (15 st)
mars (10 st)
februari (16 st)
januari (18 st)
Arkiv 2008
december (13 st)
november (2 st)
oktober (1 st)
september (1 st)
augusti (3 st)
juli (3 st)
maj (1 st)
april (3 st)
mars (1 st)
februari (3 st)
januari (7 st)
Arkiv 2007
december (6 st)
november (4 st)
september (1 st)
juni (1 st)
mars (2 st)
februari (6 st)
Arkiv 2006
december (3 st)
november (2 st)
oktober (4 st)
september (3 st)
juli (5 st)
juni (3 st)
maj (4 st)
april (3 st)
mars (2 st)
februari (5 st)
januari (2 st)
Arkiv 2005
december (2 st)
november (2 st)
oktober (1 st)
september (1 st)
augusti (1 st)
maj (1 st)
mars (3 st)
februari (1 st)
januari (2 st)
Arkiv 2004
december (1 st)
januari (1 st)
Arkiv 2003
december (1 st)
september (1 st)
maj (2 st)
april (1 st)
februari (1 st)
Arkiv 2002
december (2 st)
oktober (1 st)
september (2 st)
maj (2 st)
april (1 st)
mars (2 st)
februari (1 st)
januari (1 st)
Arkiv 2001
oktober (1 st)
september (1 st)
augusti (2 st)
maj (1 st)
mars (2 st)
Arkiv 2000
december (1 st)

Nazister i paradiset

OMVÄRLDEN   RESEREPORTAGE | Publicerad 2009-11-26   3 kommentarer

Vägen nerför högplatån är ett vitt streck i ett grafitlandskap; bergen står som blyertsspetsar mot skyn och petar då och då hål i grå moln som släpper ner sitt innehåll. Himlen är svart, blixtarna vita och skjulen utmed vägen sitter som korall i bergväggen och överallt sprutar vattenfall som sprinklers i en geografi som saknar grönt.

Det här är första biten - den kalla tredjedelen - av den dramatiska femtimmarsvägen från La Paz till en av Bolivias hundratals mytomspunna byar med en säregen, ofta våldsam, historia. I den nu revolutionära nationens östra delar ligger La Higuera, den gudsförgätna håla där Che Guevara med CIA:s hjälp avrättades 1967. Långt ner i söder ligger San Vicente, byn där Butch Cassidy och Sundance Kid fick sitt gangsteröde avslutat i en skottlossning 1908. Och i ändan av denna bussresa till Andernas möte med Amazonas djungler ligger Chulumani; byn som bär på så många lager av mystiska besök av personer från väst - med efternamn som Barbie, Eichmann och Mengele - att platsens folk helst inte talar.

Ett par timmar från La Paz förvandlas det grå månlandskapet successivt till grön trollskog och den överlastade bussen, packad med aymaraindianer, vickar ödesmättat fram mellan forsar och stup och är vid minst tio tillfällen en hårsmån från att tippa över och i ett slag göra slut på passagerarnas liv. Det här var, fram tills den värsta sträckningen lades om för ett par år sedan, världens farligaste väg; 26 fordon om året, ett varannan vecka, förlorade kontakt med den lervälling vägen består av och singlade ner i ravinernas djup. Med den nya vägen har siffrorna gått ner, men efter avtagsvägen mot Chulumani påminner varje möte med annat fordon fortfarande om den trafikens ryska roulette som fotfarande dominerar stora delar av Bolivia.

När bussen stånkar in i byn är regn ock kyla som glömt och vad som liknar en solig svensk julidag har intagit dalen. Chulumani ligger isolerat långt i in Los Yungas, Bolivias region för laglig kokaodling, och strax intill en osande räcka av enkla matstånd står Xavier Sarabia Sardon, en av byns få invånare som gärna pratar historia, och tittar ner i en brant grusbacke där en pojke jagar en accelererande boll.

--- Där, säger han kort.

Så pekar han på resterna av en övergiven orkidéträdgård där vildsint växtlighet nu krälar över olika rester från halvt begravda betongformationer; en pool, en trappa, några gångar. Andra huskroppar i plåt och tegel har vuxit upp på delar av tomten och en man därinne blir uppenbart störd av gloende besökare.

--- Det här var Hotel Hamburgo, säger Xavier. Men på 1960-talet insåg tyskarna att det var dags att börja sudda ut spår. Byggnaden förstördes, och till och med grunden är nu nästan helt begraven.

Hotellet drevs, enligt Xavier, av nazister som täckmantel för produktion och leverans av kokain, då världens mest använda lokalbedövningsmedel, till tyskarnas sjukhus under kriget. När Simon Wiesenthal på 1950-talet började jaga nazister över hela världen blev hotellet länken som fick så många av Hitlers män att i desperat flykt från rättvisan söka sig just till det vackert avlägsna Chulumani. Byns kyrkogård är full av tyska namn och en av ortens snickare heter Hitler Mamani. Klaus Barbie, slaktaren från Lyon, bodde här innan han 1983 utvisades från Bolivia och senare dömdes till livstids fängelse för brott mot mänskligheten. Adolf Eichmann levde några år i Chulumani innan han 1960 kidnappades av israeliska agenter och hängdes som straff för sina brott mot det judiska folket. Men enligt Xavier är den gestalt som fött de flesta av traktens hyschhysch-historier läkaren och SS-officeren som 1959, skyldig till 400 000 människors död, begärdes utlämnad från Argentina men då försvann och aldrig mer hittades: Josef Mengele.

--- Där borta bodde han, i Irupana.

Xavier pekar på en rödvit fläck någon mil bort i dalen. De terrasserade kokaplantagerna ligger som ett grönbrunt schackspel spillt över bergen, och lilla byn Irupana - en samling koloniala gränder ännu ett steg in i avskildhet och folkloristisk historiespekulation - har hamnat på en fin platå bland smala grusvägar som vrider som maskar utmed sluttningarna.

--- Mengele hade ett stort hus där med ett hov av uppassare. Fick flera barn som har bolivianska namn, men blå ögon. Fast när Wiesenthal-centret skickade folk som gick med krigsförbrytarnas bilder på stora plakat i La Paz fattade han att det var dags att försvinna, och en dag sa han till sitt tjänstefolk att han skulle på en dagsutflykt och kom aldrig mer tillbaka.

Personalen putsade silver och väntade - lyder historien, och här lär det vara sägen - på sin vite herre i femton år. Till skillnad från Barbies och Eichmanns fotspår i Bolivia är Mengeles öde inte bekräftat, men här finns flera röster som bedyrar att hans hus, i nedgånget skick, finns kvar. Och att en gammal dam med klarblå ögon varit tyst i femtio år men i takt med tilltagande senilitet börjat vandra runt i Irupanas gränder och undslippa sig märkliga historiska detaljer.

Dagen därpå lättar morgondiset vid niotiden och återstående moln ligger som spridda skogsbränder i dalen. Vandringen från Chulumani till Irupana är en dagstur genom ett av världens artrikaste fjärilsparadis; stigar och vägar går upp och ner bland terrasserad koka, vitvispade floder, ekande spökstäder och soldränkta bergskammar med vyer dekorerade av fladdrande sammetsflingor i extrema färger. Väl framme liknar byn på en punkt Chulumani; en sällsamt tyst ortsbefolkning, i alla fall om man vill tala om "los alemanes" - tyskarna. Men Xaviers vägbeskrivning till Mengeles hus leder bara till en oimponerande byggnad det är svårt att föreställa sig som hysare av ett stort hov, ens för femtio år sedan. Och någon dam med nordeuropeiska drag senilt samtalandes med sig själv syns ej till. I alla fall inte denna kväll.

Om historien om Klaus Barbie - efter kriget känd kokainsmugglare och rådgivare åt flera bolivianska diktaturer - är väl dokumenterad så är måhända Mengeles vidlyftiga avtryck i Los Yungas en hel eller halv skröna. Att så få vill tala - lyder historien, och det i linje med många fakta - beror på att flera av Bolivias storföretag antas vara grundade av nazipengar, och landets aymara- och quechuamajoritet är på historiskt goda grunder rädda för repressalier från den vita överklassminoriteten.

Vandringen åter till Chulumani, om den startas i mörk gryning, går över bergssidor som ligger som skifferplattor fint sorterade i drivande dimma och efter ett par timmar intas kokaodlingarna av en snygg historisk ironi. Los Yungas är inte bara hem för en mystisk berättelseskatt och några av världshistoriens mest blodsbesudlade rasister, utan framför allt för en helt unik liten folkgrupp; korsningen av aymaras och afrikaner.

Under Potosís storhetstid på 1600-talet importerades 17 000 afrikanska slavar för att arbeta i världens största silvergruva, 4 000 meter upp på den kalla högplatån, och efter att många dött flyttades de som aldrig acklimatiserade sig i kylan hit till Yungas för att arbeta på kokaplantagerna. Sedan dess har århundraden passerat, och medan Chulumanis nazistiska arv allt mer aktivt begravs blomstrar nu kulturen av en sällsynt lyckad förening av två av världens mest förtryckta och av rasism drabbade folk. Afrokvinnor i aymaradräkt - plommonstop och runda jättekjolar - plockar idag kokablad på terrasserna till eget, i stället för andras, levebröd medan Bolivias långa diktaturtradition till slut givit vika för vad som demokratiskt kom till makten 2006; ett socialistiskt indianstyre. Chulumanis nazister lär - hur många, och exakt vilka, de nu var - vrida sig i sina gravar.

Magnus Linton

Tips:

Åka dit: Flera bussar/mikrobussar La Paz - Chulumani avgår dagligen från stationen i Villa Fatima från 0700 och framåt, när bussen fyllts upp. Är vädret bra går resan på fyra timmar och är mest vacker, men vid mycket regn kan färden bli en mardröm. Lättskrämda bör avstå.

Bo där: Byn har en handfull hotell i olika prisklasser med och utan pool, men enkla Country House (tel +59175282212) är ensamt om bassäng fylld med färskt forsvatten.

Göra: Vandra, vandra, vandra. Till Ocabaya, där den bolivianska revolutionen 1952 startade. Till Irupana, där Josef Mengele sägs ha bott. Till Pastogrande, där välbevarade Inkaruiner berättar historia.

Permalänk:
Stäng
 

Skrivet av Lasse Bildt 2010-01-03 18:48

intressant reportage, mycket att gräva i....

Intressant reportage och som alltid när det handlar om mytiska och kontroversiella temata, inte enkelt och ofta motsägelsefyllt det som kommer fram.

På 1970-talet, när jag bodde i Bolivia en tid, rörde sig Klaus Barbie öppet och kunde stundom ses på en restaurang i centrala La Paz. Han var då identifierad och känd, men utlämning under Banzer-diktaturen var inte aktuell.

De undan krigsförbrytelser gömda nazisterna i Sydamerika hade - åtminstone för ankomsten - ett välorganiserat nätverk vars egentliga centrum nog var Argentina, men med förgreningar i kringliggande länder.

Såg på kabel-TV en intressant film om Klaus Barbie, som jag visserligen tror "överideologiserar" hans betydelse i Bolivia lite grann, men icke desto mindre har mycket material. Den är gjord av Kevin MacDonald, http://www.imdb.com/title/tt0896952/.

En annan film som jag inte sett annat än trailern till handlar om just Chulumani och är gjord av ett barnbarn till en ex-president i Bolivia som var från Chuluman, Rick Tejada Flores. Även där finns referenser till just Barbie, http://www.imdb.com/title/tt1323603/.

Historiens ironi gör att de nazistiska krigsförbrytarna följde nästan exakt samma flyktvägar och hamnade i samma länder som dem som flydde undan deras förföljelser några år tidigare. Naturligtvis många judiska flyktingar, men även andra. Minns pappan till en av mina vänner som skickades till Chile innan han kom in i tonåren, mitt under 2 världskriget, för att undgå att bli soldat på tyska sidan.

Anmäl

Skrivet av magnus 2010-01-03 19:08

xx

stort tack för tips lasse. ska kolla filmerna. allt gott./m

Anmäl

Skrivet av Abschaum! 2010-01-17 00:57

vad vet du egentligen?

Jag ska ochså börja skriva blogg, och min rubrik varje dag ska börja med NAZISTER! alla klickar för att svälja lite daglig lögn och regimvänlig propaganda. Folket älskar att läsa om "nazisterna", det roliga är, att så fort svensson sitter med sin öl... eller i fikarummet, så bjäbbar han/hon värre än "nazisterna" själva.. ni vet inte ett piss om Nationalsocialism, och hur den anammas på 2000-talet! Fortsätt svälja mediatugget, gapa svennejävel! svälj mer skit! du är bara en äcklig slav, arbeta och svälj ditt as, mångkulturen ska du föda.

Anmäl
Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.
Böcker/Books
Cocaína: A Book on Those Who Make It
Breathtaking investigative journalism from the front line of the cocaine trade. BUY
De hatade
Om EU-kris, modern fascism och den europeiska radikahögerns nya måtavlor.ENGLISH
Cocaina
Om kokainets blodiga produktion och pulvrets växande roll som bränsle i krig och politik. ENGLISH
Kött på flykt
Samlade essäer, krönikor och reportage om liv, död, knark, män, manipulation och megastäder.
Americanos
Politiskt resereportage om Latinamerikas radikala förvandling. Inbunden utgåva slutsåld. ENGLISH
Veganerna
Om djurrättsrörelsens genombrott och andra laddade frågor: Vem har rätt att döda och varför?
Arena texter 1993-2013
Antologi. Jubileumsbok med det bästa ur magasinet Arena 1993-2003.
Att störa homogenitet
Antologi. Om kulturell renhet, homogena folk och det som stör bilden av Sverige.
Tungan på vågen
Antologi. Om vågmästeri, balansakter och populism i det samtida Europa.
Aktuella seminarier
Fem röster om EU-valet, Filminstitutet 15/5.
Recenserat
Anabel Hernández: Narcoland - The Mexican Drug Lords and Their Godfathers
Ioan Grillo: El Narco - The Bloody Rise of Mexican Drug Cartels
Sigve Indregard (red): Motgift - akademisk ­respons på den nye høyreekstremismen
Alana Lentin och Gavan Titley: The Crisis of Multiculturalism - Racism in a Neoliberal Age
Börje Olsson (red): Narkotika - om problem och politik
Kofi Annan m fl: War on drugs (rapport från Global Commission on Drug Policy)
Johan Anderberg: Cannabusiness
Antonio Salas: El Palestino - una infiltración de las redes del terrorismo internacional
Wendy Hunter, Kurt Weyland, mfl: Leftist Government in Latin America - Successes and Shortcomings
Sebastian Edwards: Left Behind - Latin America and the False Promise of Populism
Ingrid Betancourt: Även tystnaden har ett slut
Garry Leech: Beyond Bogotá - Diary of a Drug War Journalist in Colombia
Tom Feiling: The Candy Machine – How Cocaine Took Over the World
Alfredo Rangel (red): La batalla perdida contra las drogas: legalizar es la opción?
Marc Gonsalves, mfl: Out of Captivity - Surviving 1 967 days in the Colombian Jungle
Mike Davis: Evil Paradises – Dreamworlds of Neoliberalism
Nikolas Kozloff: Revolution! South America and the rise of the new left
Martin Sivak: Jefazo - Retrato íntimo de Evo Morales
Zoé Valdés: La Ficción Fidel
Bra platser
American Prospect
Counterpunch
Democracy Now!
Eurozine
Guardian Weekly
Information
La Jornada
Le Monde Diplomatique
New Left Review
OpenDemocracy
Sin Permiso
South of the Border News
The Economist
The Nation
Dagspress
Clarín (Argentina)
El Mercurio (Chile)
El Pais (Spanien)
El Tiempo (Colombia)
Folha de Sao Paulo (Brasilien)
La Razón (Bolivia)
La República (Peru)
Los Angeles Times (USA)
New York Times (USA)
Reforma (Mexiko)
Últimas Noticias (Venezuela)
Blogg
Akuhujan
Annika Dalén
Caracas Gringo
Dosis de personalidad
Drogsociologi
Erik de la Reguera
Erik Halkjaer
Erik Jennische
Fri abort
Karolina Ramqvist
George Monbiot
Henrik Jönsson
Isobel Hadley Kamptz
John Swedenmark
Jonas Thente
Kalle Palmås
Kulturekonomi
Lars Vilks
Latin America News Review
Latin American Thought
Linna Johansson
Marc Cooper
Memory in Latin America
Per Wirtén
Rasmus Fleischer
The Latin Americanist
Todos Somos Geckos
Upside Down World