Magnus Linton | Cellulär demokratisering

För tio år sen rasade en på ytan väldigt rolig, men till innehållet mycket allvarlig, idéstrid i Sverige. I tidningar o tevedebatter kunde man se unga gymnasieelever, de flesta kvinnor, framföra en enkel filosofisk princip som lugnt plockade sönder varje motargument hos en hel generation av den tidens opinionsbildande högstatusmän. Göran Rosenberg, Per Svensson, Göran Persson, Leif Zern, Jan Guillou - i brist på rationell moteld o pressade av tonåringarnas utmanande skärpa havererade dom en efter en. Och kröp sen till korset. Göran Persson blev semivegetarian, Per Svensson medgav att han inte "tänkt tillräckligt" medan Jan Guillou kopierade ungdomarnas hela retorik och slog fast att "när man ser ett slakteri kan man som nutidsmänniska omöjligen värja sig från den bedövande och snabba associationen till Auschwitz".

Det handlar förstås om den så kallade vegandebatten, och längst gick kanske Göran Greider som vid nollnolltalets ingång slog fast att "djurrättsengagemanget återupplivar den moralfilosofiska diskussion som alltid funnits i botten på varje socialistisk övertygelse, men som ofta blivit slumrande."

Så vad var det egentligen för moralfilosofisk princip som drivit fram denna etablissemangets totala omvändelse? Vad var det för tanke som hade fått den politiska eliten att först skrika att hela humanismen - civilisationens kärna - var under attack o sen, några år senare, medge att man haft fel; att det nog var sant att världens industriella masslakt av djur byggde på en sorts kollektiv moralisk kollaps?

Det var Jeremy Bentham, den moderna hedonismens fader, o hans enkla idé om att varelser som har nervsystem o kan uppleva smärta inte bör utsättas för det, oavsett dessa varelsers intellektuella kapacitet. Eller som det idag världsberömda citatet lyder: "Frågan är inte 'Kan de tänka?', inte heller 'Kan de tala?' utan 'Kan de lida?'"

Efter den här segern i djurrättsfrågan har hedonistiska filosofiströmningar varit som intressantast när de befruktat nya former av urbaniseringsteori. För hedonisten är religion, som en brittisk utilitarist uttryckte det, "moralens största fiende" och i varje stor ny etisk o politisk fråga står prästen och hedonisten i var sin ringhörna. Tydligast blir det i bioetiken - det vill säga genteknik, abort, dödshjälp, infertilitet, transsexualitet, etc - och den senare tycks, med tiden, alltid vinna. I alla fall om man tittar på i vilken riktning lagstiftning rör sig. Ofta vinner hedonisten på bättre argument men framför allt - o det är det som blir allt mer intressant - för att hon har ett talande folk på sin sida; en agerande massa. Det som i ny politisk teori brukar kallas mängden. Eller multituden.

Det är när nyhedonister som Michel Onfray idag möter nynietzscheaner som Michael Hardt det går att skönja ett slags kommande syntes där den postmoderna hedonismens kodord lär bli "kropp", "mängd" och just "anonymitet". O där megastaden är bästa illustrationen. På tredje världens religiösa landsbygder, till exempel, kan en kvinna inte göra abort, men i skydd av storstans anonyma mängd kan hon - o flykten från stigmatisering driver därför henne, o alla andra avvikare, dit.

Att stora enheter är mer progressiva än små är ingen nyhet, men vad som ofta glöms är just detta hedonistiskt progressiva perspektiv; bara i skydd av kollektivets generösa anonymitet får statuslöst folk en chans att, med Spinozas uttryck, odla "kraften att leva". Landsbygden är den bekvämes borg, platsen där inte bara religiösa hierarkier regerar utan också den makt som vilar i identiteter som "man", "heterosexuell" eller "normal". Och att kvinnor, migranter, kastlösa eller hbt-personer mer än andra nu överger land för stad kan, menar flera teoretiker, ses som en sociokulturell desertering; en massiv vägran att bära uniformer som hämmar det mänskliga registret.

När Michel Onfray häromåret kom ut med sitt "hedonistiska manifest" försökte han sätta fingret på allt detta och samlade den ansiktslösa politiken under rubriken "motståndets praktik". Det handlar, skriver han, om en mångfald fina trådar, ett myllrande nätverk av obetydliga men samordnade handlingar, ett slags frihetlig spindelväv som kan få en sedan länge bestående mekanism på fall.

Dom här muterande miljardernas ökade tryck på all slags kulturell makt finns också med i Saskia Sassens teorier om "globala städer", liksom i Arjun Appadurais bok Vredens geografi där omvandlingen kort kallas "cellulär demokratisering i arbete". Men mest talande är kanske den uppdaterade hedonismens närvaro i Michael Hardts och Toni Negris kommande verk Commonwealth, som kretsar kring den vågade tesen att, som dom uttrycker det, "megastaden är för multituden vad fabriken var för arbetarklassen".

Läser man ovanstående författare ihop med det senaste decenniets debatter om begreppspar som sjuk/frisk, kön/klass, djur/människa, kopia/original, man/kvinna, etc och uppskattar hur teknologins våld på naturen upplöser skillnaderna blir det progressiva innehållet tydligt. Det är säkert sant att andligheten just nu genomgår en statushöjning i hela världen, men ställd mot hedonismens globala smitta förefaller den rekylen relativt kraftlös. När varken kristendom eller marxism längre härskar oinskränkt utan måste dela alla möjliga världsbilder mellan sig finns trots allt bara en fast punkt: kroppen. Inte, som Onfray uttrycker det, den platonska idén om en tudelad kropp; kluven, stympad, dualistisk - utan vetenskapens postmoderna kropp, det levande köttet: sagolikt, betydelsefullt, genomkorsat av hittills okända krafter, bärandes på ännu outforskade förmågor.

Permalänk:

Läs kommentarer

Kommentera

Kommentarer

Skrivet av j 2009-09-15 00:52

Vet inte exakt...

...varför detta är så intressant just nu, men det är en möjlig bit i ett ganska spännande pussel vars bitar måste halveras i flera omgångar för att bli möjligt att lägga. Och det har någonting, oklart vad, att göra med tankarna i AUDC:s tankar i 'Blue Monday' (http://audc.org/blue-monday). Välskrivet och vältänkt, Linton.

Skrivet av Helena 2009-09-30 14:18

Det levande köttet

Jag ville läsa detta i OBS, men de tyckte tyvärr texten var för svårtillgänglig, så jag publicerar den här istället.

För en tid sedan kunde vi i OBS höra en serie om begrepp i tiden, såsom modernism, marxism, altermodernism och postmodern hedonism. Jag skulle vilja utnyttja tillfället och ta upp ett idag otidsenligt, men nödvändigt, begrepp, nämligen det levande köttet. Men först något om ett av de begrepp som serien tidigare behandlat, och som i vissa delar utgör motsatsen till det levande köttet, nämligen den postmoderna hedonismen.

Magnus Linton beskrev hedonismen som livsåskådning i OBS den 8 september, och illustrerade då denna ideologis tilltagande popularitet med megastädernas utbredning. Flykten från tredje världens religiösa landsbygder in i megastadens anonyma mängd, sägs det, utgör en räddning för alla de som avviker från landsbygdens rigida normer. Genom begrepp som ”den anonyma mängden”, ”massan” och ”multituden” beskriver hedonismen en det ansiktslösas ideologi.

Tanken tycks vara att frihet och olikhet bara kan rymmas inom en anonym mängd. Megastaden skulle då genom sin storlek nödvändiggöra ett åsidosättande av hierarkier och normerande identiteter. I den hedonistiska ideologin tas vidare mängdens kraft som intäkt för och ersätter värderande omdömen som ’bra’ och ’dålig’, ’god’ eller ’ond’ - omdömen som idag tycks alltför moralistiska och religiöst färgade för att de ska kunna uttalas i den offentliga debatten. Mängden vinner alltså.

Men talet om denna anonyma mängd gör mig misstänksam. Resonemanget bygger på tanken att bara mängdens anonymitet skapar utrymme och frihet, vilket i sin tur genererar kraft att förändra. Idealet tycks vara det fria flödet, helt fritt från bestämmande strukturer. Är ett sådant fritt flöde verkligen möjligt? Och påminner inte denna postmoderna hedonism misstänkt mycket om liberalistiska ideologier?

Liberalen vill ju visserligen behålla tanken på en individ som befinner sig inuti det fria marknadsflödet, medan hedonisten snarast strävar efter en upplösning av individbegreppet. Men annars är önskan om minsta möjliga reglering för största möjliga frihet densamma. Och drar man liberalismen till dess marknadsliberalistiska gräns finns inte heller individen kvar längre. Du är då bara det du gör (väljer, konsumerar…).

Jag vill nu inte propagera för gamla tiders moralism. Men alternativet till en rigid och förtryckande moralism likt landsbygdens religiositet behöver inte vara ett fritt flöde.

Förutom mängd och anonymitet nämner Linton ett tredje ”kodord” för den postmoderna hedonismen, och det är kroppen. Detta är värt att undersöka närmare. Varför passar ”kroppen” så fint vid sidan av ”mängd” och ”anonymitet”? Jo, anledningen är att den postmoderna hedonismen bara behåller den ena sidan av en platonsk dualism mellan kropp och själ, medan man kastar bort den andra sidan. Allt som finns är kropp. Resultatet är att kroppen - befriad från sin motsats - är platt, anonym och mångfaldig. Just här, på tal om kroppen, för Magnus Linton för in ”det levande köttet” i diskussionen, samtidigt som han beskriver det som ”sagolikt betydelsefullt”. Just detta är kärnpunkten: om köttet liksom kroppen är denna anonyma mängd, hur får det då sin betydelse?

Jag känner till ”det levande köttet” i en radikalt annorlunda betydelse. I ett oavslutat manuskript författat under åren 1959-1961 använder sig den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty av just det levande köttet som en utgångspunkt för att förstå livet. ”Köttet” som begrepp är en metafor, men en metafor som ska förstås ordagrant, som en den levande kroppens vävnad. Låt oss alltså granska denna metafor närmare. Köttets unikhet har att göra med dess dubbelhet – som del av en levande kropp utgör det på en gång både kroppens gräns mot omvärlden och dess kommunikationsmedel. Köttet är den plats där utbytet sker mellan den levande kroppen och dess omgivning.

Köttet är alltså något som på samma gång förenar och skiljer åt. Det är varken hårt som trä eller mjukt som vatten utan har en slags porös karaktär som tillåter en fram- och tillbakarörelse, ett givande och ett tagande. Köttet är per definition det som andas.

Samtidigt är ju köttet också det som formar en kropp, och genom att det utgör denna form, denna kropp, är det något som innesluter och avskiljer. Man kan kanske säga att köttet är det som skapar skillnad. Köttet är alltså raka motsatsen till en homogen mängd.

Merleau-Pontys ordagranna användning av ”köttet” står alltså i motsats till hedonismens ”kött”. Å ena sidan en vävnad som utgör en levande gräns mot sin omgivning, å andra sidan en anonym mängd. Köttet i Merleau-Pontys förståelse är därför något som skapar rum – plats att finnas till på – inte bortom alla bestämmande strukturer utan mellan dem, i det hålrum som dessa strukturer eller gränser skapar.

För tvärtemot vad den postmoderna hedonisten kanske skulle hävda finns det inte kvar någon plats att gömma sig på då den anonyma mängden breder ut sig i form av en megastad eller, för att ta en annan populär metafor, i form av ett oändligt nätverk. Ett sådant nätverk erbjuder inga mellanrum. Det finns inget bortom i detta nätverk, det är per definition det allomfattande.

Om man granskar köttets betydelse såsom levande vävnad innehåller det både anonymitet och egenart. En köttslig varelse är aldrig ett med sig själv, och precis som då en domnad arm förvandlas till ett ting, finns anonymiteten i själva köttet. Men köttet har också ett ansikte. Den kropp som köttet bildar är ett i sitt slag. Identiteten upprätthålls och formas på anonymitetens grund. Den rymmer skillnaden i sig.

Köttet i Merleau-Pontys förståelse kan alltså inte liknas vid en anonym mängd eller en megastad. Snarare måste det liknas vid torget, en delvis avgränsad och kringbyggd plats som kan samla många olika typer av människor. Ett avbrott i bebyggelsen, ett hålrum, en mötespunkt.

Metaforer som ”megastad” och ”nätverk” kan idag tyckas vara det bästa sättet att begripa världen på. Förresten ligger ju dessa nätverksmetaforer nära till hands, inte bara för den sammankoppling som den digitala tekniken möjliggör utan också för den numera globala kapitalismens enformighet. Reducerad till vinst och valuta blir allt möjligt att mäta på samma skala.

Men för den som tröttnat på mängdens och nätverkets monotoni påminner jag om detta otidsenliga begrepp: det gränsupprättande, levande köttet. Genom sitt motstånd och sina hålrum möjliggör det en samverkan med andra kroppar, en gemensam rörelse, möte, rytm, dans…

I denna gränstrakt, i detta mellanrum mellan det ena och det andra finns det plats att forma nya identiteter och nya strukturer. Där, på gränsen, finns kraften till förändring. Mängden vinner inte alltid.