I sitt kommande revolutionsteoretiska verk Commonwealth ska Michael Hardt och Toni Negri reda ut vad de menar med att ”megastaden är för multituden vad fabriken var för arbetarklassen.” Lär bli ännu en nynietzscheansk tolkning av vilka hedonistiska potentialer som förverkligar sig när miljoner begär pressas ihop och driver gäck med varje övergripande ordning. Bogotá, tiomiljonmetropolen, är med tanke på sina vålds- och eländessiffror svår att använda som revolutionärt befrielseexempel, men kommer på en punkt gå rakt in i resonemanget: piratkultur.

Att skilja original från kopia är sen länge omöjligt i Colombias huvudstad, och massans kreativa förmåga att klona alla överklassens särskiljningsattribut är magnifik. Iphone, Dieseljeans, Poggenpohlkök – allt dör. Så fort ett klasskodat koncept doppats i denna smitthärd av sofistikerad stormobbning av upphovsrätt och autenticitet är det upplöst. Förstört. Demokratiserat.

I möbelaffärer i Bogotá finns inte möbler – utan kataloger. Kunden pekar på en soffa av den för stunden mest framgångsrika av den rika världens designers och får den sen gjord på 24 timmar. För en tusenlapp. Omöjlig att skilja från förlaga. Loggor och gränssnitt industrikopieras överallt och duplikaten dränker inte bara originalen – utan också varje föreställning om original.

Elitens redskap att avlägsna sig från mängden är fortfarande många, men de estetiska flyktvägarna blir allt färre. Tragikomisk är utvecklingen i fråga om kroppsideal, där en explosionsartad snabbkopiering av plastikkirurgins kunskap, teknik och mål nu kortslutit vad som länge såg ut som en tidlös idé om kvinnlig skönhet – möjlig att uppnå bara för den som haft biologisk eller ekonomisk tur. Rätt byst, rätt ögon och rätt stuss kostar här inte mer än nåt års cigarettkonsumtion. Det ideal 1900-talet slipade fram har blivit tillgängligt för nästan alla – och tappat sin elitistiska laddning.

Nya numret av Arcadia, Colombias dominerande kulturmagasin, har sin egen vinkel på de proletära kopieringsepidemierna och jublar nu över att informella sektorn, gatuförsäljarna, har ”demokratiserat filmkonsten”. När dvd-pirateriet drog igång på allvar för tio år sen dominerade sex, våld och Hollywood, men med åren har utbudet förfinats och i dag rullar Godard och Antonioni i kåkstäderna. Mest, skriver Arcadia, har den illegala efterfrågan ökat på kvalitets- och independentfilm, och de stora biografkomplexen har nu tvingats justera sina repertoarer för att hänga med i gatans tilltagande krav; mindre blod, mer Bergman.

Magnus Linton