Flyktig makt

OBS    KRÖNIKA | Publicerad 2009-02-20

”Regeringen sparkar ut suspekta NGO:s, däribland den kontroversielle svenske miljardären Johan Eliasch.” Så löd – förra torsdan – en stor rubrik i brasilianska tidningen Jornal do Brasil, o artikeln berättade vidare att av alla de så kallade miljöorganisationer som nu köper upp Amazonas regnskog för att rädda den, är idag 106 stycken i brottsutredning.

Johan Eliasch NGO – den numera globaliserade termen för icke-statlig organisation – heter Cool Earth o är bara den mest uppmärksammade av den rika världens alla, åtminstone utåt sett, filantropiska NGO:er som med sina gigantiska pengasummor nu opererar i den fattiga världens stater. Under förevändning o rädda regnskogen – ja, därmed rädda världen – har juridiskt inte helt glasklara enheter som Cool Earth köpt upp enorma arealer i Amazonas. ”Nu blir det ingen mer avverkning, för nu är skogen min”, har Eliasch – född i Djursholm men sen länge bosatt i England – sagt.

Men den brasilianska regeringen hävdar nu att Johan Eliasch bara är den mest aggressiva av tusentals framgångsrika megakapitalister, Bill Gates är en annan, som på ålderns höst låtit sig nyfrälsas som världsförbättrare. Med ”Rädda regnskogen!” som plakat har de 106 utländska NGO:erna, enligt brasilianska regeringen, ägnat sig åt allt från kristet fundamentalistiskt missionerande bland Amazonas indianer, till stöld av unika växt- o djurarter för medicinsk kommersialisering o olaglig utförsel av strategiska mineraler.

För Johan Eliasch – nyligen konservativ idémakare i brittiska Tories,  men nu omvänd till miljörådgivare åt Gordon Brown – ser saken förstås annorlunda ut. Den brasilianska staten, ledd av socialistregeringen Lula, har visat sig helt oförmögen o skydda ”världen lunga”, dvs Amazonas, från hejdlös skogskövling. O därför måste, menar Eliasch, nåt stort göras. Själv har han tagit sitt ansvar o köpt loss 160 000 regnskogshektar från den brasilianska statens inkompetens o sen uppmanat Bill Gates, Rupert Murdoch och andra kompisar o göra detsamma. För en struntsumma som 5o miljarder dollar, har Eliasch sagt, skulle vi lätt kunna köpa upp o rädda hela Amazonas.

Den här konflikten mellan en fattig stat o en rik person – där båda sidor har både solida o dubiösa argument – är bara ett exempel på en stor politisk debatt som nu växer i latinamerikanska medier; den om NGO:ernas makt.

Det brasilianska samhällsmagasinet Epoca gjorde nyss ett temanummer i saken där nya fakta ritades ut i dramatisk grafik. Bara i Brasilien har antalet NGO:er vuxit från 107 000 registrerade 1996 till idag över 400 000. De flesta har en kristet färgad agenda där liberala värden som mänskliga rättigheter o skydd av miljö o minoriteter står i centrum, o tillsammans betalar de ut 15 miljarder dollar bara i lönekostnad till sina – ofta utländska – anställda. På markplanet handlar det vanligtvis om stridande miljö-, kvinno- eller ursprungsfolksorganisationer, men synar man var resurserna kommer ifrån hamnar man påfallande ofta hos Ford-foundation, Kellog-foundation, Bill & Melinda Gates-foundation, USAID eller nån europeisk kyrka eller stat.

”Vi står”, säger Lester Salamon, intervjuad i Epoca, ”inför en sorts revolution.”. Bakgrunden finns, menar han, i det globala genombrott för en nyliberal syn på stat, marknad o suveränitet som på 1980-talet åstadkoms av Ronald Reagan o Margret Thatcher parallellt med Sovjetunionens kollaps. Staternas starkt reducerade krafter o partivänsterns kris skapade ett slags ideologiskt tomrum i fråga om o försvara medborgarrätt o allmännytta, o det är ett politiskt vakuum som nu intagits av ngo-sektorn.

Ingen förnekar de enorma positiva värden – kanske framför allt i fråga om framsteg för kvinnors rättigheter – som skapats i stora delar av den fattiga världen via denna kombination av traditionellt bistånd o kapitalistisk filantropi. Men det är en strukturell diskussion Epoca vill åt: Vad händer med politik, medborgarskap och deltagande demokrati när en stats klassiska uppgifter ersätts av välmenande, men demokratiskt okontrollerade, ngo:er som inte skapats av folkrörelsekamp utan av pengar?

Ett sånt svar ger den uruguayanske författaren Raúl Zibechi i argentinska magasinet La Vaca. Den våg av progressiva regeringar som i dag styr i Latinamerika är, menar Zibechi, ett resultat av starka sociala rörelser som genomdrivit ett uppror mot 1990-talets ökande orättvisor, bland annat i indianlandet Ecuador. Men med det senaste decenniets ngo-invasion har, som Zibechi uttrycker det, ”tiotusentals lysande folkrörelseorganisatörer o ursprungsfolksaktivister ersatts av en ny kast av personer, som är proffs på o formulera projektansökningar o identifiera såna behov som de allt mer globala ngo:erna anser att de fattiga har.”

Den nya kasten av unga o världsvana idealister är bra på o ragga pengar, men saknar helt den markkontakt som bygger en långsiktig o hållbar social rörelse. I en av Ecuadors mest stridbara provinser har ngo:ernas ankomst totalt möblerat om den klassiska indianorganisationens rörelseschema. O i dag är autonomin, identiteten o den folkliga kraften i en av landets absolut viktigaste demokratirörelser, hävdar Zibechi, allvarligt hotad.