Etnoradikalt

DN    ESSÄ | Publicerad 2009-01-30   4 kommentarer

När subcomandante Marcos – nittiotalets största vänsterikon – för ett år sen intervjuades i mexikanska stilmagasinet Gatopardo konstaterade han ironiskt: ”Jag har gått ur modet.” Och visst är mask, pipa, man, gevär och kamouflage attribut mer i linje med det  avslutade än det påbörjade seklet. Liksom tonen. Zapatisternas muntra fuckoffspråk – en supportbok om rörelsen heter First world, Ha, Ha, Ha! – har sen många år svårt att samla de solidaritetsmassor som på nittiotalet hjälpte mexikanska mayas att förstöra makt.

För det var det, mer än annat, det handlade om; ett initiativ att befria förtryckta – indianer, kvinnor, bönder, arbetare, migranter, homos och annat grus i den globala förborgerligandemaskinen – via ett sönderplockande av maktstrukturer snarare än byggande av nya. Nu fyller zapatisternas revolt 15 år och idén om inget parti, ingen synlig ledare, inga hierarkier och ingen jakt på nationell makt har i nollnolltalets nyauktoritära vänster- och högervindar framstått som i bästa fall naiv, i sämsta fall korkad. Men, hävdar Marcos i The Fire & The Word – A History of the Zapatista Movement, ett slags bibel som nu kommit på engelska, ”om vi inte hade gjort vad vi gjorde skulle mycket som gynnat världens ursprungsfolk aldrig utvecklats på det sätt som nu skett.”

Frågan om zapatisternas exakta betydelse för vad som efter januari 1994 hänt på världens och framför allt Latinamerikas ursprungsfront får historiker reda ut, men klart är att inget längre är sig likt. Den 13 september 2007, efter 20 års bråk om att hela moderniteten hotades av paragraferna, antogs FN:s Deklaration om urfolkens rättigheter, en historisk seger som rejält stärkt jordberövade folks bästa verktyg: juridik. Ihop med Internationella Arbetsorganisationens konvention 169 bildar nu FN:s påbud en övernationell hävstång som gjort det möjligt för ursprungsfolk – 300 miljoner människor, en sjättedel lever i Latinamerika – att åtminstone på papperet hävda rätten till mark, kultur, autonomi, kollektivt ägande och naturresurser. Det senare, resurser, är förstås skälet till att Latinamerikas indianer – indio är som bög en återtagen term – blivit del av det kontinentala uppror mot nyliberalism som drogs igång av zapatisterna och som under nollnolltalet spritts och intensifierats för varje år. I den marknadsliberala hegemonin, 1980- och 90-tal, kom kontinentens då IMF-lojala stater till rätta med förödande inflation, lockade åt sig stora investeringar och hittade många nya olje- och gasreserver – men struntade, programenligt, i miljö och fördelning.

Ecuador, ett ”indianland”, är ett brutalt exempel behandlat av Paulina Garzón i antologin Dispatches from Latin America. Landets oljeboom, startad 1967 när Texaco hittade olja i västra Amazonas, har genererat ett oräkneligt antal miljarder dollar till statskassan men en svag och av bolagen lätt manipulerad stat har sorterat alla överskott till nationell elit och utländska aktieägare medan miljöpriset fått betalas av landets utsatta indiangrupper. Att raffinering och utveckling har en kostnad är självklart, men i det här fallet har vinsterna inte bara varit osynliga för majoriteten utan oljan har också stärkt nykoloniala mönster i stället för att katalysera nationell och individuell frigörelse. Före utvinning hade Ecuador en försumbar utlandsskuld på 200 miljoner dollar, en arbetslöshet på 15 procent och en situation där de fattigaste 20 procenten kontrollerade 6,7 procent av naturtillgångarna. 2002, efter 30 års oljeproduktion och med hälften av reserverna tömda, var ecuadorianerna de mest skuldtyngda invånarna i Latinamerika, andelen under fattigdomsgränsen hade stigit till 67 procent, arbetslösheten låg på 65 procent och den fattigaste femtedelen kontrollerade nu bara 2 procent av landets tillgångar. Oljans exakta roll i förödelsen, skriver Garzón, är svår att bena ut men boomens betydelse för ”ägarkoncentration, växande korruption och cementerat beroende av en mycket flyktig industri har varit enorm.”

Än bittrare erfarenhet av lokal elit och korrumperade regeringar i samarbete med globalt kapital har ursprungsfolken i Bolivia, tillsammans med Guatemala det enda land i Latinamerika där indianer ännu är i majoritet. När landets marginaliserade – aymaras, quechuas och guaranís utgör över 60 procent av befolkningen – 2003 fick klart för sig att brittiska BP Amoco och spanska Repsol YPF utvann gas och olja i Bolivia till världens lägsta kostnader, i praktiken en total avgifts- och skattebefrielse, var revolten ett faktum. Saken blev droppen som fick en 500 år gammal bägare att rinna över och en IMF-trogen president jagades ur landet. USA och nyliberalism har sen dess, ibland förenklat, fått skuld för alla misslyckanden och i dag är fältet fritt för en av världens mest osannolika regeringsövningar: Evo Morales, Latinamerikas första indianpresident.

I söndags gick de etnoradikaliserade bolivianerna till urnorna för att i en folkomröstning säga ja till en ny konstitution som för första gången tagits fram med ursprungsfolkens aktiva deltagande. Saken är historisk inte så mycket för vad nya texten säger – flera latinamerikanska länder har mycket progressiva konstitutioner som formellt tar stor hänsyn till minoriteters autonomi – utan för hur den kommit till. I egenskap av indian, fattig, kokaodlare, facklig aktivist och nu demokratiskt vald president med det största stöd en boliviansk ledare någonsin fått har Morales lyckats aktivera alla de etniska grupper som tidigare bara känt förakt för den bolivianska stat som i sin tur föraktat dem.

I den nationaliseringsapparat som sen de latinamerikanska staterna föddes i början av 1800-talet skapat symboler har all kraft lagts på att bygga en kulturellt homogen bas med spanskan som språk och med mestisen som figur – bolivianen, mexikanen, ecuadorianen, etc. Avvikelser har skurits bort ur den nationella självbilden och beroende på historisk epok har indianen alternerat som torpare, husa, kanonmat eller röstboskap för att nu på nollnolltalet flockas i den informella sektorn. I parlament, bolagsledningar, historieböcker och teveserier har hon aldrig synts. Tills nu.

Martin Sivak tecknar i Jefazo – Retrato Íntimo de Evo Morales presidentens osannolika väg till makten, ett träget folkrörelsearbete likt de europeiska fackföreningarnas första steg, och behandlar innebörden av hans utrop segernatten 2005: ”Vi har vunnit, för första gången ska aymaras och quechuas regera landet!”. Att fälla regeringar – ofta via blockader eller strejker – har såväl Ecuadors som Bolivias ursprungsfolk varit duktiga på och det intressanta med Morales projekt är inte bara det stora ansvar som därför vilar på hans axlar, utan också den tydliga men riskabla ambitionen att regera proletärt; inte för den marginaliserade majoriteten, utan med den. Om zapatisterna aktivt sökte sig bort från institutionell makt har Evo Morales och hans sociala rörelse MAS – i dag regeringspartiet – satsat all kraft på att ta den; i västs mening outbildade aymaras sitter nu som ministrar, traditionell läkekonst har inkorporerats i offentlig sjukvård, juridiken håller på att reformeras med hänsyn till helt olika rättsmedvetanden, jordegendomar större än 5 000 hektar har förbjudits och staten har återtagit kontrollen över gas- och oljetillgångarna.

Som politiskt projekt kan det förstås gå åt helvete – flera ministrar har fått bytas ut då relevant kompetens visat sig vara noll – men det kan också bli ett historiskt första exempel på hur, med Morales ord, ”ponchon och slipsen äntligen kan regera ihop”. Problemet med de ”moderna” konstitutioner som de senaste decennierna reglerat Latinamerikas republiker har varit dess systematiska väjande för de andinska traditionerna av kollektiv förvaltning. Paragraferna har i god liberal anda erkänt staternas flernationella karaktär med dess mångfald av etniska identiteter, men bara så länge dessa identiteter inte gjorts till plattform för kollektiv organisering kring grundläggande rättigheter. Den text som söndags fick demokratisk behandling i Latinamerikas främsta indianland är på många sätt diffus och motsägelsefull, men är också ett närmast desperat försök att skapa en hållbar relation mellan stat och folk i ett sargat samhälle som gjort kullerbyttan att bli postmodernt utan att ha varit modernt. Ambitionen är inte bara att samla alla sociala fragment och erkänna de ickeliberala former av kommunitär ekonomisk och territoriell organisering utifrån vilka en majoritet av bolivianerna alltid arrangerat sina liv, utan också att skapa politiska kanaler för hantering av ickelinjära föreställningar om ”utveckling”.

Inte lätt. Men kanske inte heller omöjligt. Om projektet ges tid. Eller som en intellektuell aymara sade om vad han såg som ett första steg mot en mer allvarligt menad demokrati: ”Det har i alla fall börjat lukta indian i kongressen.”

Magnus Linton



Litteratur:

Martin Sivak
Jefazo – Retrato Íntimo de Evo Morales
Debate

Gloria Muñoz Ramírez
The Fire & The Word – A History of the Zapatista Movement
City Lights Books

Linda Jonsson (red)
Alerta! Reportage från ett Ecuador i förändring
Nixon

Vijay Prashad och Teo Ballvé
Dispatches from Latin America
South End Press