Fuentes och los amigos

OBS   KRÖNIKA | Publicerad 2008-12-05

För en månad sen startade ett kontinentalt födelsedagskalas i Latinamerika som fortfarande pågår. Inget vanligt hurrande med tårta och tequila utan ett utdraget men intellektuellt färgsprakande symposium, vars festlokal är den internationella bokmässan i Guadalajara och en uppsjö kulturbilagor. I dom ofta numerologiskt besatta länderna i detta hörn av världen började i november kombinationen av det grafiskt intressanta sifferparet noll och åtta i dubbel uppsättning överallt synas på upptryckta  bokmärken, affischer, tidskriftssidor o specialutgåvor. En liten påminnelse om högtidens koppling till den magiska realismen – till mångas förtret fortfarande Latinamerikas litterärt starkaste kännemärke – som boomade i världen för 40 år sen. Fyller 80 år 08 – vem är det?

Jo, skriver den peruanske berättaren o litteraturteoretikern Julio Ortega, det är mannen vars böcker alltid är en ”elegant genomförd aktivering av fantasins och kritikens enorma krafter”. Fast för mig, konstaterar å sin sida nobelpristagaren Nadine Gordimer, refererad i mexikanska La Jornada, är han framför allt en person som ”gjort det möjligt för mig o tolka min egen existens.” Jag är, lägger hon till, oändligt tacksam över att ha fått dela mitt ögonblick på jorden med denne store man. En annan nobelpristagare som med sin eviga stjärnglans deltar i festligheterna – Gabriel García Márquez – kallar kort o gott jubilaren för ett ”litterärt geni”. Det handlar, skriver nämnde Julio Ortega i en essä i peruanska tidningen El Comercio, om en författare vars verk hotat såväl amerikansk imperialism som leninistisk galenskap.

Föremålet för denna kaskad av oreserverade hyllningar som nu trycks överallt i den spanskspråkiga världen är författaren, diplomaten, historikern och professorn Carlos Fuentes – Mexikos främste intellektuell. Fuentes – författare till 20 romaner och lika många essäböcker, varje år med i nobelprisspekulationerna – är en författare med en stadsmannalik o lätt patriarkal air som är sällsynt för författare i den nordeuropeiska och anglosaxiska världen, men vanlig på andra håll. Tjeckien har sin Vaclav Havel, Peru Mario Vargas Llosa, Colombia Gabriel García Márquez och Mexiko just sin Carlos Fuentes.

I en artikel i argentinska kulturmagasinet N konstateras att festligheterna kring Fuentes födelsedag påminner om ett toppmöte när nuvarande o före detta statschefer, Fuentes personliga kompisar, står på kö för o leverera artigheter. Här finns Spaniens Filipe Gonzalez, Chiles Ricardo Lagos samt, förstås, Mexikos nuvarande president Felipe Calderón. Enligt den förre är Fuentes en av få som i litterär form lyckas visa upp Mexiko och Latinamerika i ”hela sin mångfald o komplexitet”. Enligt den andre är han en sorts universell människa som insett att ”alla Amerikas invånare är invandrare”.

Den senare kommentaren – svår o inte se som ett hån mot den amerikanska kontinentens ursprungsfolk – är lite typisk för den intellektuella elit som tills nu på söndag fortsätter Fuenteshyllningarna på bokmässan i Guadalajara, den spanskspråkiga världens största. Ingen tvekan råder om att Carlos Fuentes är Latinamerikas litterärt spänstigaste vänstertänkare, men liksom när García Márquez förra året fyllde 80 blir den broderliga latinamerikanska hövlighetskulturen olidlig – åtminstone för tidningskonsumenter. I decembernumret av den colombianska litteraturbilagan Lecturas publiceras inte en intressant kritisk essä om, till exempel, narkotikamaffians aktuella förpestande av hela Mexiko, ämnet för Fuentes senaste bok – utan jubilarens festtal. Det är förvisso ett tal som i sin allmänna och fint bildade godhet går an o läsa, men från kulturredaktioner med gott om plats o stora resurser väntar man sig lite mer tuggmotstånd.

En födelsedag, liksom en begravning, är kanske inte tillfället o finslipa kritiken mot en intellektuell makthavare, men efter ett tag blir läsandet – även för en Fuentesbeundrare som undertecknad – både pompöst o tjatigt. Hade fler latinamerikanska kulturredaktörer vågat lägga lovsångerna åt sidan o ta begreppet kritik på större allvar hade läsarna kunnat guidas genom ett lysande samhällsengagerat författarskap som tyvärr tilltagit i fråga om gubbsjuka o politisk utslätning. Det är ett öde Fuentes delar med sin bäste vän García Márquez, o som blev påtagligt redan 2002 i boken En esto creo – på engelska This I believe. Det var en bitvis lysande bok vars bärande element återanvändes i den USA-kritiska uppföljaren Contra Bush, men som också präglades av en mängd menlösa och helt okontroversiella ståndpunkter á la Tony Blair, Bill Clinton eller varför inte Fredrik Reinfeldt.

 Som en brittisk kritiker – mer rättfram än sina latinamerikanska kolleger – konstaterade; att läsa Fuentes definitioner o ståndpunkter i frågor som ”utbildning”, ”globalisering” eller ”medborgarskap” är som att som att studera en politiker med blicken konstant fäst på nyhetsprintern. Inte för varmt, inte för kallt, inte för vänster, inte för höger. Plus en skopa oprecist svärmeri om Kvinnan med stort K. Att slå ner på sånt är inte att skymfa Carlos Fuentes – det är att väcka honom, det vill säga respektera honom.