Demokratin är hotad – men inte så mycket av Hugo Chávez som av den flyende oppositionen, skriver Magnus Linton.

Söndagens parlamentsval i Venezuela blev en förstärkare av alla polariserande tendenser landet präglats av sen Hugo Chávez tog makten 1998. Inte mycket mer. Samtliga oppositionspartier, alla med inkompetent ledning, hoppade dagarna före valet av med hänvisning till brister i regimens valförfarande och Chávez kunde som vanligt hävda att deras agerande var styrt från Vita Huset. Valobservatörer från EU och OAS hade inget att invända och trots att valdeltagandet var sensationellt lågt – 25 procent – har Chávez nu fått kontroll över varje stol i kongressen: av de 167 mandaten fick hans eget parti MVR 114 och resten utom två gick till allierade partier.

För den som ser maktdelning som garant för demokrati är det förstås ingen rolig utveckling, men faktum är att Venezuelas snabba kliv mot en enpartistat inte kan skyllas så mycket på Hugo Chávez som på den bedrövliga oppositionen. Totalt har nu åtta olika val hållits sen den egensinnige militären blev president och internationella valobservatörer har varje gång intygat att de gått rätt till. Oppositionen har haft medier, USA, överklassen och enorma ekonomiska resurser i ryggen men ändå inte lyckats med annat än att stärka Chávez. Landets inrikespolitiska liv är i dag infantilt på gränsen till genant och präglat av å ena sidan en förment socialistisk patriark och å andra sidan ingenting. Presidenten surfar på höga oljepriser, gör affärer med det globala kapitalet och underhåller sitt parlamentariska stöd med tom retorik och allmosor åt folket medan de gamla partierna går i graven.

Chávez projekt att fördela rikedomarna från landets oljeintäkter mer rättvist förtjänar lika stor beundran som hans militarisering av samhället förtjänar kritik. Vad Venezuela i dag behöver är en RIKTIG opposition; självständiga sociala rörelser, starka oberoende fackföreningar och nya partier byggda på folkvilja och intellektuell stringens. Inte en efterbliven överklass som vaktar privilegier. Chávez har knappast underlättat en pluralistisk politisk utveckling, men inte heller saboterat den. Än. Ansvaret för det verkliga demokratisabotaget i Venezuela vilar på de gamla partier som inte förmått ge Chávez en rejäl match.