Merkels mörker

arenagruppen.se    LEDARE | Publicerad 2005-10-10

Magnus Linton skiljer kön från feminism och ser en gammal tråd åter i tysk politik.

Det hann knappt bli klart att Tysklands nästa kansler heter Angela Merkel förrän Timbros Cecilia Stegö skickade ut ett tjoflöjt. Inte så mycket för att även EU:s största ekonomi nu fått en gestalt som kan packa värdekonservatism med marknadsliberalism på ett hårt sätt utan för att saken med Timbros kuriösa logik bevisar att svensk feminism är usel; den producerar inga ledare som tar makten. USA har Rice och GB hade Thatcher och när nu Tyskland fått Merkel borde alla dra slutsatsen att högern begripit feminism bättre än vänstern.

Wow! Jag vet inte om det är nytt för Timbro men feminism har aldrig handlat om att bäst odla ledare som växer smidigt i patriarkal terräng utan att byta ut terrängen; avkristna samhällen, reformera bort biologiska orättvisor, bryta kulturellt förtryck, stävja ekonomisk brutalitet. Visst är det pinsamt att Sverige aldrig haft en kvinna som statsminister men att sådana då och då kommer till makten i andra länder minskar förstås inte värdet av det enda det finns gott om skäl att som svensk vara stolt över: jämställdheten.

Sverige är verkligen inte bäst i världen på mycket som gäller progressiv politik men i fråga om tyglat könsförtryck är vi faktiskt det. Att Fredrik Reinfeldt med all sannolikhet blir regeringschef i vad som snart kommer kunna kallas ”ett feministiskt land” – kanske världens första – är inte ett resultat av att Ebba Lindsö fick en chans att göra bort sig som ledare för Svenskt Näringsliv utan av ett historiskt faktum: befrielsepolitik har alltid drivits av folkrörelser ihop med socialister och liberaler, aldrig högern.

Anna Lindh blev mördad innan Angela Merkel blev kansler och det är förvisso sorgligt, men bådas kön saknar betydelse för att England, USA och Tyskland är så akterseglade av Sverige i racet mot ett postpatriarkalt samhälle. Det senare beror på att länderna under decennier styrts av Thatchers, Rices och Merkels bakåtsträvande partier; det vill säga av socialkonservativa i stället för, som Sverige, socialliberala värderingar. Det är en väldig skillnad – om den så förvaltas av kvinnor eller män.