Fem år till med Bush – hur känns det?

Bokförlaget Atlas    | ARTIKEL | Publicerad 2003-05-22

Reaktion på reaktion. Magnus Linton läser om en amerikansk höger som tajmat väl.

George W Bush står stabilt. Våren 2003 armerade honom vid makten och eftersom tajmingen för ett brett genomslag för militant konservatism i den enda superstaten aldrig varit bättre pekar mycket på att han blir kvar till 2008. Hur känns det?

Livsfarligt, konstaterar helt riktigt majnumret av vänsterliberala The American Prospect. Inte sedan 1920-talet har en så rigid kristen dogmatiker suttit i Vita Huset och öppet skrävlat om att hans utrikespolitik bygger på öga-för-öga-principer direkt hämtade ur Gamla Testamentet och att de beslut som får enorma konsekvenser för hela världen dagligen stäms av mot ”det amerikanska folkets böner”. Som om det inte vore nog återger Norman Mailer i sin nya bok Why are we at war? en utsaga Bush yttrat om sig själv som lägger ännu en bit till förståelsen av ”W:s” världsfrånvända individualism: ”Min lycka är att jag mötte Gud. Jag nådde fram till Vita Huset tack vare kraften i mina böner.”

Den nya världsordningen har alltså fått ett irrationellt momentet av oprövat märke, och som Michael Lind konstaterar i sin aktuella bok Made in Texas – George Bush and the Southern Takeover of American Politics finns tre karakteristika framför andra i Bushs nu tre år gamla bibelbältespolitik: a) massiva skattesänkningar för dem som Gud låtit födas rika, b) fullt stöd åt Ariel Sharons brott mot mänskliga rättigheter och c) en kristet fotad unilateral säkerhetsdoktrin som ska påtvingas världen, nyligen manifesterad i Kriget.

Prospects Harold Meyerson utnämner Bush till ”The most dangerous president ever”, värre än både Reagan och Nixon, och det främst för att tid verkat särskilt gynnsamt för den 43:e presidentens högerradikala agenda: ”Politiska idéer och krafter som planterades av Reagan har nu vuxit till sig under två decennier; de har på en och samma gång blivit starkare och mer extrema. Det är ett skäl till att Bush i dag är så farlig.” Det republikanska partiet har, konstaterar Meyerson, krympt men konsoliderats ideologiskt och Bushadministrationens avsky för multilaterala lösningar ska förstås utifrån den säregna koalition av religiösa och sekulära reaktionärer som omger W; för de kristna fundamentalisterna i regeringen är varje redskap för ”world government” – FN, EU eller internationella brottsmålsdomstolen ICC – bokstavligen Satans verktyg, och för de sekulära men ekonomiskt enormt inflytelserika partibröderna lägger slika institutioner hinder i vägen för den framväxande amerikanska världshegemonin: ”De senare ser förstås inte det kommande amerikanska imperiet som Guds rike utan som – ännu bättre – deras eget.”

Jag börjar bli rädd för Gud. Mer än militär makt, politisk idioti eller sociala spänningar fruktar jag potent irrationalitet av Bushs sort när det gäller risken för ett framtida mörker över moderniteten. Lika pinsamt som det 11 september var att höra vänsterns röster beskriva bin Ladin som rationell politisk agent är det i dag att höra en självbelåten höger framställa Bush som förnuftets fanbärare. USA är ett idealsamhälle jämfört med Afghanistan eller Irak – inget snack – men med tanke på hur makt omfördelats detta halvår tycks det nu viktigare än någonsin att synliggöra religionens avgörande roll i allt bakåtsträveri. För visst är det slående att man jämt – säger jämt – finner en religiös botten när man dyker under ytan på all form av konservatism. Om det så handlar om USA:s auktoritära idé om sitt eget som det universellas intresse, all högers problem med social utjämning och kvinnlig frigörelse, vänsterns kritik av stamcellsforskning och idé om att det skulle vara något essentiellt fel med sexhandel, eller den i samtliga politiska fack djupt rotade uppfattningen att global industriell djurmisshandel är okej – allt sånt bottnar i kristen eller annan tro.

Därför är det så smärtsamt att lyssna till littlebig W. Alla ovanstående uppfattningar – små som stora – samsas i huvudet på världens just nu mäktigaste man. George W Bush är fostrad i ett extremt skikt av den sydstatsmiljö där en hierarkisk syn på ras, klass och kön är lika naturlig i dag som för 80 år sedan, och förutom de globala maktdemonstrationerna har Bush – i Guds namn – redan riktat en rad attacker mot moderniteter som aborträtt, offentliga skolor, miljölagstiftning, äldrevård, cellforskning och homosexuellas rättigheter. Det värsta just nu är emellertid att nyckeln till framgång för amerikanska presidenter – minimal inrikespolitik kombinerad med maximal utrikespolitik, allt byggt på kristen absolutism – tycks så svår att slipa om. Slutsatsen i Michael Linds analys blir därför, tyvärr, lite av en from förhoppning – men förnuftiga människor kan inte göra annat än att instämma: ”Låt oss hoppas att denne moraliskt efterblivne president – en av de värsta i amerikansk historia – snart kommer ersättas av andra mer lämpade för ämbetet och som kan reparera de skador han redan lyckats åstadkomma.”